Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund för all hans gärning, måste för hans
egen räkning ha varit förenadt med en
afgjord konstnärsolust för det yttre lifvets
fordringar och lockelser, annars kan jag
inte förklara, att han icke gaf sig ut på
äfventyr — till sjöss som kapten Marryat
eller som kongofarare eller något liknande.
Den käckhet; den förkärlek för handlingens
människor, den uppfinningsförmåga,
som utmärka hans författarskap,
äro ju idel egenskaper, som dra till
handlingslif. Kanske var det personliga hinder
som reste sig emot ett dylikt lefnadsmål
— i alla händelser fick han ta skadan igen
genom författarskapets diktade äfventyr.
Om »Paradiset» skref Oscar Levertin,
att det tillhör en litterär banas få
privilegierade stunder att hitta ett sådant
kolumbusägg. Det han särskildt tog
sikte på var idén att förnya det gamla
Robinson-Cruse-motivet och tillämpa det
på nutidsförhållanden genom att i
rousseauistisk tendens förbinda det med en
äktenskapsroman om kvinnan af börd och
mannen af folket. Att »Paradiset» vardt
en ’rolig bok’ och den första stora
framgången för sin författare var naturligtvis
ett lyckokast. Att Gustaf Janson då kom
att skrifva den boken, d. v. s. uttryckte
sina önskemål om lifvet i den form
boken äger, var däremot endast en
gifven följd af de förutsättningar, med hvilka
han vid 34 års ålder gick till sitt första
arbete af fullt personlig halt. Sammanträngda
till ett torrt resonemang, kunna
de ha varit dessa.
Den sunda, naturliga människan är
god och glad. Hon är enkel och
rättvis. Hvarför finner jag inte alla sådana?
Hvarför äro så många tungsinta och
vrånga? Inte bära där kulturen aflägsnat
de sina allra längst från den ursprungliga
naturligheten, utan äfven bland dem,
som kallas hvardagsmänniskor, finnes
föga glädje och föga hälsa. Det är icke
vetenskapen som fördärfvar sundhet och
munterhet, det är samhällets inrättning
med konventionalism och allehanda
skrankor mellan dem, som borde vara
hvarandras vänner likavisst som de äro
hvarandras fränder. Hvarthän gå vi, om
allting blir mera inveckladt, mera söndradt,
mera oense? Paradiset skulle vara
målet, men hvar ligger det? Jo, hvarhälst
människor arbeta under enkla
lefnadsförhållanden och i inbördes kärlek, där
är paradiset. Men det krafs en återgång
till de ursprungliga lefnadsvillkoren,
och denna återgång är vansklig nog
att göra sannolik äfven som sägen och
dikt, om det är nutidsmänniskor som
skildras. Ty i hvilken ställning de än
bli försatta, släpa de med sig som en
black om foten sina inbillade företrädesrättigheter
och sina medfödda fördomar
— därest de tillhöra de af lifvets gunst
värmda klasserna. Om de åter tillhöra
höstfolket, de som vissna likt blommor
utan sol, då äro de icke ens i stånd att,
om de föras till ett nytt land, en
obebodd ö i världshafvet, bli själfständiga,
hela människor. Äfven om de ha en
sund kropp, en stark vilja, en ren själ,
ett godt förstånd, så ha de likväl inte
den makt öfver sin egen andliga
utrustning, som krafs. Men endast i ett
alldeles nytt, jungfruligt orördt rike finns
det möjlighet för samhällsmänniskorna
att bli goda och glada, ute i den
oberörda naturen, »just därför att natur intet
annat är än kärlek». Då lära de äfven
känna det verkligt sanna, som är något
helt annat än den officiella vrångbild af
sanning, som går under dess namn.
Sådan ungefär är den åskådning,
som bildat utgångspunkten för Gustaf
Jansons fantasi- och äfventyrsbok. Den
är till sin händelsekärna en robinsonad,
alldeles som Strindbergs »De lyckligas ö»,
men dess syfte är alldeles icke De Foes.
»Robinson» visade en gång med engelsk
förtröstan, hur ett samhälle uppstår af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
