Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 / 601 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fot. F. Flodin. GUSTAF JANSON. 1912.

människors samarbete — »Paradiset»
åter visar, hur samhället upplöses för att
människor skola uppstå. Strindbergs
burleska karikatyr framställde
människornas dålighet oförändrad i en ny
omgifning, alldeles som De Foe skildrat den
mänskliga företagsamheten och
statsbildningen som oföränderligt starka och
lefnadsdugliga på Robinsons ö. »Paradiset»
åter bäres af tron på att allt kan
varda nytt, att en ny Adam och Eva
inte föra med sig någon förbannelses
arf, bära de hitta en ny lustgård bortom
samhällets murar. När de efter långa
år ändtligen få en möjlighet att lämna
den ensamma ö, som för dem blifvit
»Paradiset», är det endast en
öfvergående frestelse, som de öfvervinna genom
tanken på barnen och barnens framtid.
Vistelsen på ön har fullkomligt
omgestaltat dem bägge. Hon, en förnäm och
blaserad engelska, miss Elisabeth
Devereux, har strukit bort öfverkulturens
förkonstling och blifvit i främsta rummet
människa. Förut bära en vanlig
societetsdam, hvars »lilla dockhjärna» inte
arbetade med andra tankar än de
tarfliga och inskränkta societetsvärldsliga,
genomgår hon lidanden och bekymmer,
som förvandla det torra hjärtats
likgiltighet till en varm och osjälfvisk naturs
gemenskapskänsla med de sina. Hon
behöfde gå igenom skeppsbrottets fasor
och de hemska, oändligt långa dygnen
utan dryck och föda i räddningsbåten
för att få obevekligt klart för sig det
lika och elementärt identiska i
människornas natur. Hon behöfde vara ensam
på ön med den obildade sjömannen Karl
Lind, som räddat henne från undergång,
för att lara sig resignera och inse, att
samhällsklassernas olikhet inte är en
ursprunglig och grundväsentlig skiljemur
mellan människor. Men hon måste mista
hoppet om att återse samhället och
civilisationen för att, glömsk af allt som skilt,
bilda hjonelag med honom, som hon
städse funnit stå djupt under sig.
Sedan är hon likväl fri för alltid, och
det är hon som besluter, att de icke
skola återvända till kulturen utan stanna
på sin ö. Om hon återvände till
bildade och belefvade människor, skulle hon
nödgas ljuga och förneka sitt lif på ön,
den make hon där sökt sig och de barn
hon fått med honom. Det hon lämnat
i Europa och som med barndomsminnenas
makt frestade henne ett flyende
ögonblick, det var likväl endast yta och
sken — det hon ägde på ön, det var
sanning och kärna. För henne är det
intet val längre, och ännu mindre tvekar
hon för barnens skull. Världen är
okunnig om deras tillvaro och först när denna
okunnighet slutar, äro de oskyddade mot
världen. Hon vill inte, att dessa barn,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>