- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
603

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GUSTAF JANSON

603

gen, hur den nu må förhålla sig till den
materiella framgången». På sätt och vis
är Gustaf Jansons tes densamma. Den
gränslösa själfiskheten hos dem i den
stora nationen, som framkallat kriget, är
skildrad med bjärta färger och ställd
som kontrast mot den „enkla frihets- och
fosterlandskänslan hos de stridande
boerna, som gå man ur huse. Men det är
inte åt utvecklingen af känsloskälen som
boken ägnas; liksom Lögnerna (1912),
som också är en aktuell bok, och
hämtade ämnena från det italiensk-turkiska
kriget, ger den i suggestiva
fältslagsmålningar krigets ohygglighet. Kriget, med
alla sina fasor i blod och död och
förödelse, kriget är samhällenas ohyggliga
stridsmedel mot hvarandra, och skulden
är alltså innerst samhällsinrättningens.
Janson ger i berättelse efter berättelse,
scen efter scen allt detta krigets elände.
Uppfattningen är ju inte ny inom vår
vitterhet. Den häfdades redan med
eftertryck af gustavianerna, hvilkas
humanitetsideal uteslöt hvarje slags hänförelse
för den krigiska hjälten. Senast höjdes
ett anatema öfver kriget af Topelius,
själf en lycklig bataljmålare, som i
inledningen till »Stjärnornas kungabarn» på
ett storslaget sätt tolkade
Uppenbarelsebokens ord om ’ryttaren på den röda
hasten’ som symbolen af kriget. Just
parallellen med författaren af »Fältskärns
berättelser» passar Janson väl: båda ha
gett pittoreska och måleriska krigsbilder
utan att idealisera kriget eller förgylla
dess elände. Det har hos båda varit
ett varmt klappande hjärtas förtviflan
öfver alla grusade människolyckor och
krossade lif som kommit dem att
förbanna kriget. Det innebär ingen
verk-lighetsförnekelse, men väl en
verklighetskritik, som båda hade lätt för att nå
fram till, varma hjärtan och idealistiska
tänkare som de voro. Båda drogos lätt
till krigsskildringen och behandlade den

realistiskt. — Topelius’ glänsande och
romantiska bilder från våra ärorika
krig i Ryssland, Tyskland och
Danmark äro likväl endast teater mot
Jansons fruktansvärdt illusoriska
scenerier. Skada blott, att allt för ofta
kommenterar han själf sina taflor med
varningar, maningar och omdömen, dem
man umbär så mycket hällre, som
taflornas färger äro klara och figurerna
teckna sig konturskarpt och säkert mot
de blodröda aftonhimlarna.

Jansons goda humör och optimistiska
radikalism, i och för sig utmärkta
egenskaper, passa förträffligt ihop med hans
hurtiga berättarkonst. Jag vet få af
våra moderna författare som gå upp
mot honom såsom berättare. Redan
1906 framhöll Levertin, att han var
»spännande på gammaldags, men godt
manér, genom en liffull, spelande fantasi
och en medryckande fart», och att inte
bära litet hvar, utan äfven bildade och
kritiska läsare borde sätta värde på denna
utomordentliga episka kraft, ty: »det är
dock diktens gåfva — om också icke
bland dess högsta — att låta fantasien
spränga i väg som på en ostyrig
springare och hjärtat klappa af oro och
förväntan». I själfva verket är det löjligt
att se, hur föga spänningens betydelse
begripes af de moderna svenska
novellisterna och hur den ringaktas af
intellek-tualistiska kritiker. Som om spänningen
någonsin kunde bli gammalmodig och
umbäras, ersatt af något annat!
Hvarifrån kommer denna leda vid inhemska
berättelser, denna förnyade likgiltighet
för svenska prosaböcker, hvaröfver det
klagas så bittert och som man ger tjugu
-femöresböckerna skulden för? Kanske
likväl till stor del därför, att de svenske
i regel förakta att bygga en bok med
beräkning, att lara sig tekniken i att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free