- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
604

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

604 RUBEN G:SON BERG

göra en händelsestomme. Liksom
resonemang och lyrik någonsin kunde eller
borde få ta platsen från enkel och
omedelbar gestaltningskraft! Stora snillen
som Goethe må vara ointressanta som
berättare, när det lyster dem, de ha
så mycket annat att ge, men det
går inte att ur deras bristande förmåga
i det hänseendet leta sig fram till något
slags teori om att fabuleringskonst är af
ondo. Som bekant äro vi svenskar
särskildt illa lottade med romanförfattare
af Guds nåde. Inte ens däraf kan man
leda sig till den öfvertygelsen, att
konstruktiv fantasi är en lägre egenskap,
hur frestande det än skulle vara.

Spänningen i Gustaf Jansons böcker
är i regel inte intrigens. Det är icke
den moderna detektivhistoriens
invecklade teknik, med brott och hemligheter
och förundransvärda upptäckter,
alltsammans hopknutet med en detaljerad
beräkning, som låter irrvägar och felstigar
bli bekanta en efter en, alla skenbart
löpande i riktning mot målet, tills den
slutliga hufvudvägen varder uppenbar
och spänningen löser sig i
tillfredsställelse med gåtans lösning. Gåtan, det
lockande och oförklarliga, är inte nerven
i dessa äfventyrsböcker, vare sig som
teknisk illfundighet eller som
psykologiska finesser. För den förra var han
inte nog kallt matematisk, för de senare
saknade han intresse. Den spänning
han gaf var mera i släkt med Kiplings
än med Conan Doyles. Det är
handlingens. Han är närvarande i hvarje
stund, där hans diktade figurer lida och
strida, han är inte bära visionärt
medveten om hvad som händer och sker
dem, utan han har själf krupit in i deras
kläder. Det gäller om alla hans
fantasiskapelser, både en historisk skildring
som Nils Dobblare och en modern
arbe-tarbok som / mörkret. De första sexti
sidorna af den senare, den fruktansvärda

skildringen af de i grufvan instängda
männens dödsdygn, äro typiska för denna
sorts spänning.

Det börjar med en framställning i
nyktraste stil, lagom späckad med
detaljer af historiskt och tekniskt innehåll,
af nedstigningen. Allt är lugnt och
sakligt, begränsadt till det väsentliga
och likväl med tillräckligt af
individualisering (orsaken till täflan mellan
arbetslagen, förmannens drömmeri öfver sin
nyfödde pojke) för att inte verka
typi-seradt eller arrangeradt med hänsyn till
den katastrof, som följer och som
meddelas enkelt och naturligt: »Grupperna
passerade hvarandra under tystnad och
skildes för att fortsätta åt hvar sitt håll.
När de bägge lagen befunno sig på
ungefär tio stegs afstånd från hvarandra
skedde det. Väggarna bredvid dem
skälfde till. Först svagt, nästan
omärkligt ... Så följde en starkare skakning,
de olika lagren gnedos mot hvarandra,
smärre stenar och kolstycken lossnade
här och hvar och föllo ned med ett
svagt prasslande, medan dammet, som
hvilat på hvarje litet utsprång, sattes i
rörelse och hvirflade upp. Omedelbart
därefter rullade ett bedöfvande dån ut
ur en ort.» Utan någon konstlad
märkvärdighet i stilen, utan sträfvan att vara
originell i ordbildning eller
fotografiteckning, med få bilder, men hela tiden
öfvertygande, ger Janson olyckstillfällets
psykologi och scen. Det är inledningen
till de båda innestängdas kamp för
lifvet, återgifven med en lugn stegring,
en hemsk, men aldrig med sensationella
medel uppdrifven lidandeshistoria: den
ene blir vansinnig af skräcken under
grufbranden och jagar den andre, som
sårats vid explosionen, genom gångar
och orter. Skildringen af den själsliga
nedgången hos den förföljde,
hunger-drifne, till en rent djurisk
själfupphåll-ningsdrift reducerade mannen — i och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0655.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free