- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
605

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GUSTAF JANSON

605.

för sig ett slags negativt motstycke till
Karl Linds utveckling till rikare
mänsklighet — är inte bära ett sällsynt
kraftprof af uthållig inbillningsgåfva, utan
också af behärskad, objektiv och ända
genomgående personlig framställning.
Man måste ryckas med af denna aldrig
öfverordiga, alltid vår medmänskliga
sympati uppväckande tragedi, som aldrig
släpper greppet, alltifrån explosionens
första dån ända till det förtviflade slutet,
då den sårade nås af dåren:

På alla fyra flydde han inåt grufvan. Han
stötte sin hjässa blodig mot de skrofliga
väggarna, trasade sönder sina händer mot hvassa
kanter, men sprang, alltjämt sökande en vrå
eller ett hål, dit denna förbannade rök ej
trängde. Han blef vild, ursinnig, galen, rosslade
ibland, kräktes och spottade blod. Men han
ville lefva, ville det så starkt som aldrig
någonsin. Sökandet efter en fridlyst plats fortsattes.
Med näsan vädrande i gruset och skärfvorna,
som litet emellan rispade hans ansikte, krop,
krälade, skuttade han vidare. Hans krafter voro
outtömliga, för hans viljestyrka fanns inga gränser.

Han nådde torr mark och hittade ändtligen
en spricka i väggen, där något som skulle
kunnat kallas luft kylde hans såriga hud.
Flämtande sträckte han sig raklång på marken
och tryckte ansiktet mot springan. Åter var
han räddad.

Då klämdes tvenne hvassa knän mot hans
rygg, ett par klobeväpnade gripfötter slötos
kring hans hals och två tandrader beto sig
fast i hans nacke.

Den sårade stelnade, som om hans kropp
förvandlats till trä. Han lefde ännu, och han
var död. Men i hans hjärna surrade det med
svindlande fart. Den sökte besvärjelseformen,
som innehöll räddningen äfven ur denna fara.
Det var något, som kunnat medföra hjälp, det
var något. . . Då han insåg, att han aldrig
skulle finna det, slöt han ögonen och gaf sig.

Grufvan var satt under vatten. Röken från
den kufvade branden bolmade in öfver allt,
det plaskade och porlade af tusen rännilar,
som slingrande sökte sig väg genom öfvergifna
gångar. Ur en vrå förnams det svaga ljudet
af käkar, som krossade och malde sönder föda,
under det att ett djur, som tycktes äga
talförmåga, sade:

Jag är hungrig,

Det är samma sakligt betvingande
framställning som utmärker de viktigare
partierna af »Paradiset» eller »Abrahams
offer» eller »Nils Dobblare». Inledningen
till Faran, denna verkligen suggestiva
skildring af hur Attilas hunnerhärar
samlas, ådagalägger, att det inte bära var
katastrofer som på detta mästerliga sätt
gjordes påtagliga i Jansons verk. Äfven
de fjärmaste naturstämningar — som i
polarskildringen Depoten — blefvo
oerhördt illusionsgifvande öfversatta i ord^
och afståndet från honom själf,
geografiskt eller historiskt, tycktes snarare
elda än släcka hans intresse. Hvarken
i det ena fallet eller det andra behöfde
Janson tillgripa några oerhördheter i fråga
om stil eller händelser: det personliga
medlefvandet var tillräckligt för att
förläna dem makt att gripa. Men det
undgår ingen, att villkoret för detta
illusoriska hos figurerna var, att de
ingåfvo författaren sympati. Kände han
så för dem — då lefde de, annars icke.
Däri låg den begränsning af hans rika
människogalleri, som gjorde exempelvis
»I mörkret» förfång. Som en dödsdömd
grufarbetare kunde han känna sig, han
kunde förstå och därför skildra de
ursinniga och förtviflade arbetarmassorna
i deras revolt. Men han kunde inte
sätta sig in i känslorna hos den kalla
profitens män, och deras bilder ha
därför fått en ensidighet, som kommer det
agitatoriska i boken att kännas som en
utifrån påtryckt stämpel. Man får
karrikatyr under anspråk på verklighet. Det
är samma overklighet när han i
»Abrahams offer» rör vid den engelska fiende,
som han afskyr, eller i »De första
människorna» låter samhällets representanter
uppträda. Där förmågan att ge illusion
sviker honom, där är han antipatiskt
stämd, och tvärtom, där hans sympati
brister, där kan han ej öfvertyga.

Men äfven i det hänseendet beteck-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0656.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free