Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Klostret. Af Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOSTRET
Af STEN SELANDER
Ett kloster är det stängda hus,
vi alla dväljas i.
Vi sitta tyst i hvar sin cell
och vänta, att det skall bli kväll,
att än en dag skall stum ha gått
sin vanda väg förbi.
I tomma salar, tysta rum
en ensam klockas klämt
hörs sorgset ringa dagen lång.
Och genom gårdens pelargång
som ödet tyst sig skuggan rör
sin vanda väg alltjämt.
Och denna dag som hvarje dag
i år, som ha förgått,
vi fylla gulnadt pergament
med sirlig skrift och gyllne pränt
och skrifva på vår lefnads verk,
hvars ände ingen nått.
Men utanför på sollyst väg
vi se gestalter gå.
De skymta tyst och snabbt förbi.
Om det är människor som vi,
om skuggor blott, vi veta ej,
vi kunna ej förstå.
Så går vår dag i ensamhet
och sluten, spårlös ro —
vår dag, som var som sömn och dröm»
som sorlet af en stilla ström,
som viddens frid, där snön är hvit
och inga mänskor bo.
När skymning faller tät och skum
i klostrets stora sal,
vi lämna våra tysta rum,
vi samlas att begå en stum
och hemlig gudstjänst utan ord
och utan ritual.
Vi veta ej, hvem guden är,
vi känna ej hans drag.
Hans namn, det ha vi alla glömt.
Vår gud är blott en dröm, vi drömt»
vår längtans mål, vår lefnads namn,
vårt eget väsens Iag.
O främling, är du en af oss,
jag bjuder dig min famn!
Men namn blott ej den dröm, du
drömt-Låt allt det gömda vara gömdt,
och vet du ock, hvem guden är,
så namn dock ej hans namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
