- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
611

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Homeros’ Iliad på svenska. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HOMEROS’ ILIAD PÅ SVENSKA 611

fått sin för årtusen gällande formulering.
Äfven dessa sträfvanden ha skarpt
kritiserats från konservativt håll men låta
näppeligen hejda sig. Samtidigt som denna
riktning alltmer vinner mark, börjar man ock
intressera sig för utvecklingen af Homeros’
episka teknik, medan enhetsvännerna å sin
sida nyttja den estetiska karakteristiken för
att därmed uppvisa Iliadens och Odysséns
ensart.

De stora dragen i Homeros’ konstart
ligga dock klara utan lärd forskning. Att
hans diktning kallas klassisk, är ej blott
en hyllning till dess ålder eller ett
instämmande i årtusendens lof. Den har vissa
drag, hvilka gifva den en särställning som
mönstergill i midtpunkten af alla diktens
växlande former. Den uppvisar nämligen
en enhet af de hufvudegenskaper och
grundriktningar, hvilka eljes inom konstens
värld pläga motverka hvarandra: en enhet
af omsorgsfullt inlärd teknik och öppenhet
för ögonblickets intryck; en enhet af
skönhetssökande fantasi och oförskräckt
naturiakttagelse; en enhet af oförställd
verklighetssanning och öfver det hvardagliga lyft
idealitet.

Homeros’ hjältar, liksom för öfrigt
äfven hans gudar, äro ingalunda tecknade
med den genomfördt individuella
karakteristik man väntar af moderna författare.
Flertalet män i andra planet äro helt
enkelt hjältar — därmed är om dem sagdt
ungefär allt som kan sägas, i fall man ej
vill uppräkna alla som de slagit ihjäl. Ej
ens hufvudpersonernas lynnesart gör sig
författaren någon möda att tolka. De
epitet han ger dem äro antingen rent
konventionella, såsom »gudomlig», eller korta
och föga karakteriserande, såsom när
Achilles kallas »snabb» ; de hänföra sig
vanligen till kroppen, ej till själen. Men trots
allt stå de framför oss fullständigt klara,
och det ehuru diktaren ingalunda
anstränger sig för att alltid låta dem uppträda i
enlighet med sin roli. De handla vanligen
mer eller mindre efter ögonblickets kraf och
sinnets ingifvelser, såsom ju de flesta
människor göra.

Agamemnon, öfverkonungen, slåss ena
gången ärorikt bland de främste, andra
gången är han utom sig af modlöshet, vill
afbryta hela kriget och fara hem. Han
liksom de andra vördar högt Kalchas’
siar-konst, men när denne uttalar ett för
honom oangenämt orakelord, utbrister han
strax:

Olyckssiare, aldrig du än något hugneligt sagt mig;
alltid du finner din glädje uti att förkunna det

värsta,
men något lyckosamt ord har du aldrig sagt eller

uppfyllt.

Achilles, härens öfverlägsnaste hjälte, är
lika långt från att handla följdriktigt. Han
säger i nionde sången, att han i harm
öfver Agamemnons skymf tänker fara hem.
Men han stannar, ty han vill icke fara
hem, han vill i grunden försonas men är
samtidigt för stolt och för vred att nedlåta
sig därtill. Mot slutet af elfte sången är
han än mera böjd att hjälpa sina
landsmän, men stoltheten är ännu ej helt
öfvervunnen. För att öfverskyla återtåget från
sitt förra som oböjligt förkunnade beslut,
säger han:

Nu jag tror att achaierna snart mina knän skola

famna
under bevekande böner, ty outhärdlig är nöden.

Detta ha achaierna redan gjort förut
men förgäfves. Achilles låtsar dock icke
därom utan talar som vore achaierna först
nu villiga till försoningsanbud, ty det är
naturligtvis mer tilltalande för hans
stolthet att direkt gifva etter för böner än att
först på fränaste sätt afvisa bönerna och
sedan obedd ge vika.*

Redan dessa drag yppa, att Iliadens
hjältar äro långt ifrån idealmänniskor.
Homeros är fullkomligt fri från den, som man
brukar inbilla sig, gammaldags lusten att
måla de diktade personerna antingen helt
onda eller helt goda. Han är mycket
partisk mot troerna och för sina landsmän,
när det gäller hjältekraft. Men han ger
äfven vissa troer, främst Hektor, ett rikt
mått af sinnets höghet, och han skildrar
deras sorg lika gripande som achaiernas,
om icke mer. T. o. m. den hatade
Paris låter han utföra flera käcka dåd. Han

* Dessa »motsägelser» ha Homerkritikerna ej förstått psykologiskt tolka utan på grund af dem
slutit, att de sånger, där de stå, härröra från olika händer. På senare tid har man dock allt mer
insett, hur mycket ögonblickets barn både de homeriske hjältarne och deras diktare äro.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free