- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
612

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Homeros’ Iliad på svenska. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6i2 ERIK HEDÉN

glömmer öfverhufvud aldrig, att hur
mycket hans hjältar än må fela, så tillhöra de
dock ett starkare, gudalikare släkte än
hans egen samtids. Främst visar sig
deras öfverlägsenhet i kroppslig kraft och
härlighet. Men äfven till själen, äfven i
sin vildhet, sin dårskap äro de adlige.
Agamemnon visar sig ju ofta från en svag
sida, diktaren är onekligen partisk mot
honom. Men dock just i sitt lynnes
våldsamma, obetänksamma kastningar, i sin
rättsföraktande vrede liksom i sin storstiladt
frikostiga nåd är han konung; så handlar
öfverhufvud blott en, som är van att
härska. Ingen hjälte utom Achilles har
obegränsadt mod. Är fienden sannolikt
starkare än han själf, tänker kämpen gärna, att
hans motståndare måtte få hjälp af
gudarne, och att det alltså är gudlöst att
upptaga striden — om man ej kan få
hjälp. Likväl utföra ständigt Ilioskämparne
stordåd, hvilka måste stå som
oupphinneliga mönster för senare släktled. De äro
klassiska gestalter just därför, att de
hvarken äro hvardagsmänskliga eller
omänskligt öfvermänskliga utan förstärkt,
förskö-nadt mänskliga.

Af liknande skäl är diktens form
klassisk. Den måste ju få karaktär af sitt
heroiska ämne. Därför är den först och
främst till en viss grad ålderdomlig, redan
mätt med sin samtids måttstock. Homeros
har ett stort antal ord, som för öfrigt ej
förekomma i den oss kända helleniska
litteraturen. Han tillägger stundon\ gudar
och hjältar epitet (såsom »den koögda
Hera», den »tadelfrie» förrädaren
Aigis-thos), hvilka intet sammanhang äga med
deras episka roli utan måste eller torde
stamma från äldre kulter eller sagor.
Stundom, ja oftast tilläggas epiteten blott på
grund af invandt bruk. Men att detta
bruk så kraftigt fortlefver, beror på att
diktaren funnit det väl tjäna hans
konstnärliga syfte. På samma sätt gifva de
talrika upprepningarne, de fasta formlerna,
hvilkas hufvuduppgift är att underlätta
dikternas hopsättande och inlärande, det
homeriska språket en viss, för öfrigt något
entonig, prägel af högtidlighet, af skillnad
från det vanliga uttryckssättet.

Men därbredvid framglänser öfverallt
äfven i rätt intresselösa partier diktarnes
af all teknik, allt forntidsarf oberoende
makt att gjuta en behagfull och ymnig

skönhet öfver allt som nämnes. Hur en
torr uppräkning kan göras leende för
sinnet genom några egenskapsord, som hvart
på sitt sätt locka fantasin, ser man, när
Agamemnon nämner de sju städer han
tänker gifva Achilles i försoningsgåfva:

Enope, Hire med grönskande ängd och Kardamyle

får han,
Ferais heliga stad och Antheia med ymniga beten,
Pedasos, drufvornas ort, och Aipeia, den tjusande

staden.

Sitt friaste spel har ju författarens fantasi,
när han skildrar gudarne. Han tog dessa
som bekant, icke öfver sig allvarligt. Det
praktfulla majestät, hvarmed han stundom
skildrar dem, är visserligen estetiskt fullt
äkta men glider lätt och smidigt öfver till
en ton af lekande graciöst skämt. Just
därför att hans gudaskildring i regeln icke
har det lidelsefulla djupa patos, som är
summan af hans skildringar från
människovärlden, kan hans skönhetssinne i fråga
om de förra fröjdas i ostörd harmoni.
Rikligt prof därpå ger skildringen i fjortonde
sången, hur Hera smyckar sig för att
kär-leksdåra sin höge make:

In i gemaket hon gick, som af älskade sonen He-

faistos

byggdes åt henne med dörrar, som tätt intill
posterna slöto,

och med ett hemligt lås, som en annan af gudar

ej öppnat.

Där hon trädde nu in och de glänsande dörrarne

stängde

och med ambrosia först från de trånadsväckande

lemmar

tvådde hvart stoftgrand af och sig smorde med
glänsande olja,

ljuflig, ambrosisk och välluktsrik af det slag, som

är hennes ;

röres den aldrig så lätt i Kronions strålande
boning,

sprider sig likaväl doften däraf öfver jorden och

himlen.

Sedan gudinnan sin däjliga hud hade oljat med

denna,

redde hon håret och flätade skönt sina glänsande,

fagra,

himmelska lockar, som böljade ner från odödliga

hjässan.

Klädde så på sig den himmelska skrud, som åt

henne Athene

fin och glänsande väft och med konstrikt mönster

i tyget;

denna på bröstet hon häktade hop med gyllene

spännen;

lade om lifvet sin gördel, behängd med hundrade

tofsar,

fäste i öronsnibbarnes hål de förtjusande hängen;

trenne juveler på hvart liksom ögon tindrade
härligt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0663.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free