- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
613

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Homeros’ Iliad på svenska. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HOMEROS’ ILIAD PÅ SVENSKA

613

Därpå den höga gudinnan sig band uppå hufvudet

slöjan,

vacker och alldeles ny och skinande hvit såsom

solen,

och på de glänsande fötterna band sina sköna

sandaler.

Dylika praktfullt tecknade gudascener
bjuder egentligen endast Iliaden, hvilken
öfverhufvud rymmer en mycket större
fantasirikedom än Odyssén. Samma skillnad
mellan de båda diktverken framträder däri,
att det senare saknar de utförda liknelser,
som utgöra ett af Iliadens mest typiska
konstmedel. Dessa skola ju först och
främst ge luft åt fantasin. Men de vittna
dessutom och i föga mindre grad om
diktarens verklighetssinne. De äro nämligen
genomgående tagna ej ur gudarnes eller
forntidshjältarnes sagovärld utan ur den
värld, hvari han själf lefver. Både
prakten och sinnet för den hvardagsdrastiska
enskildheten framträda väl i de tre
frejdade liknelser, hvilka i andra sången måla
achaierhärens framryckande till strid på
slätten framför Troja:

Som af förhärjande eld står i låga oändliga

skogen

uppe på bergets ås och i fjärran det lyser af

branden,

så, när de tågade fram, de otaliga vapnen af koppar

spridde en lysande glans genom etern ända till

himlen.
Och deras mängd var att se som de tusende
skaror af fåglar,

flyttande tranor och gäss eller ock långhalsade

svanor,

hvilka på Asiens ängd kring Kaystrios’ rinnande

flöde

flyga omkring under idelig lek och af vingarne

yfvas,

innan de skriande åter slå ner, och det skallar

kring ängen :

så ifrån skeppen och tälten en mängd af achajiska

stammar

öfver Skamandriska slätten sig göt, och inunder

dem jorden

dånade väldigt af krigarnes steg och af hästarnes

hofvar.

Ändtligen gjorde de halt på Skamandriska
blommande slätten,

lika mångtusen i tal som lofven och blomstren om

våren.
Sådan som flugornas mängd, som i täta och
vimlande skaror

svärma beständigt omkring invid boskapsherdarnes

fållor

uti den vårliga tid, då stäfvorna fuktas af mjölken;

sådan var mängden att se, då de lockiga män af

Achaja

ställde på slätten sig upp i sin ifver att troerna

krossa.

Här äro som synes bilder ur den,
estetiskt taget, högre naturen parade med
sådana ur den lägre på ett sätt, som
antyder, att stilens ensart för skalden var
underordnad i jämförelse med intryckens
målande liflighet. På samma sätt liknar han
Ajas, när denne i elfte sången måste
återtaga men alltjämt är väldig nog att skrämma
fienderna från lifvet och envis nog att i
det längsta trotsa dem, först vid ett lejon,
som ensamt slåss med en hop hundar och
herdar, sedan återigen vid en åsna, som
pojkar söka drifva ur en åker, dit den
olofligt inträngt. Dessa bilder visa
diktarens förtrogenhet med djurlifvet. Andra
vittna om hans blick och känsla för
liflösa naturföreteelser. Detta är t. ex. hans
skildring af danaernas ( = hellenernas)
stämning, när de räddats från att se sina skepp
uppbrända och därmed från en säker och
ärelös undergång:

Såsom när ljungeldskakaren Zeus från det väldiga

berget

drifver de hopade skyarna bort, som höljde dess

hjässa,

tydligt då skönj es hvar höjd och hvar dal och hvart

klippornas utsprång,

under det eterns oändliga blå frambryter ur molnen:

så när från skeppen danaerna värjt den
förhärjande elden,

fingo de andas ett tag . . .

Lika iakttagelseskarp och lika estetiskt
orädd framträder realismen i
stridsskildrin-garne, särskildt i vissa drag af ursprunglig
men i framställningen konstfullt
understruken vildhet. En kämpes död beskrifves
så (i trettonde sången):

Tungt till marken han föll; och lansen stod kvar i

hans hjärta,

som uti dödens ryckningar slog, så att ändan på

lansen

sattes i dallring . . .

Längre fram i samma sång slår
Mene-laos en fiende med sitt svärd, och då fick
denne

vid roten af näsan
hugget i pannan, det knastrade hårdt, och bägge

hans ögon
föllo till jorden blodiga ner för hans fötter i stoftet.

Allt detta är blott ett par flyktiga
antydningar om den skönhetens egenart, som
ytterst orsakat, att så oändligt mycken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0664.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free