- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
614

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Homeros’ Iliad på svenska. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6i4

ERIK HEDÉN

forskarmöda offrats på ett så ytterst
vanskligt område som Homerforskningen. Hur
föga resultatrik än denna i stor
utsträckning varit, kan det dock sägas, att vår tid
vetenskapligt förstår Homeros bättre än
någon föregående, och att detta förstående
icke minskat hans makt att tala till smak
och känsla. Men ett sådant omdöme
gäller nu blott de stora kulturländerna. De
homeriska dikternas inverkan på svensk
odling har klart visat, att vi ha så djupa
förutsättningar som trots något folk att
befruktas däraf. Men denna inverkan liksom
öfverhufvud all direkt inverkan från
klassisk kultur, den är vår för tradition och
för modern uppfostringsteori lika
ointresserade skolpolitik i full färd med att
tillintetgöra. Att stämningen inom de verkligt
kulturbärande kretsarne är rakt motsatt,
betyder intet. Ju sämre grekiskan alltså
behandlas i skolorna, dess viktigare är, att
den helleniska litteraturens hufvudverk
åtminstone i öfversättning få göra sig
gällande. Viktigast är, att vi må äga en
svensk Homer, som i motsats mot J. F.
Johanssons tolkning (från omkr. 1870)
kan läsas såsom dikt, ej såsom en
värderad fornlämning.

Tack vare lektor Erland Lagerlöf ha
vi fått den. Till sin Odyssétolkning af
1908 har han sistlidet år efter fyra års
arbete fogat Iliaden*. Det senare
tolkningsverket står fullt på höjden af det förra.

Först och främst märks det, att
öfversättningen ej är gjord af en poetisk
amatör utan af en noggrann och skolad
filolog.** Men han har aldrig låtit lärdomen
locka sig att fylla texten med utfunderade
konstigheter, hvilkas finhet blott den
invigde kan uppskatta. Homeros föreligger
nu i en för alla förståelig nutidssvensk
språkdräkt, dock har öfversättaren aldrig
förvanskat originalet för att göra det
lättsmältare. Då boken utgetts med bidrag
af staten, finns här intet spår af förläggar-

synpunkter, ej heller möter man det
ansträngdt spirituella jäkt att tolka forntida
uttryck med nutida modeord, hvilket ofta
anses oundgängligt vid antikens
popularisering. Här liksom i Odyssén håller
Lagerlöf en vis och smakfull måtta mellan
fornåldrighet och nutidsspråk. Han
skrifver t. ex. ej »högtbeskenad» (om
käm-parne, som hade benskenor), liksom
Palmblad, eller »fotharneskprydd», såsom
Traner öfversatte samma ord. Men han kallar
Hephaistos för »smidesmästaren stark» och
Thersites för den »giftiga klaffaretungan»,
i båda fallen träffande just det mått af
ålderdomlighet, som vanligen utmärker den
poetiska stilen, allrahelst i dikter med
forntida ämnen, i motsats mot den prosaiska.
En stötesten för alla Homeröfversättare
äro framför allt epiteten. Det smidiga,
vokalrika grekiska språket fördrager lättare
långa ord än det svenska, därför kunna
de långa epitet, som Homeros gärna
använder, oftast ej bekvämt rymmas i ett
enda svenskt ord. Stundom har dock
Lagerlöf lyckats därmed, ja han har på ett
utmärkt sätt återgifvit tre grekiska ord med
blott två svenska, då han kallar det
»käll-rika» berget Ida, »vilddjurens moder»,
för: »källvattnade villebrådshemmet». I
andra afseenden har han lyckligt ersatt
epitetet med ett af fler ord sammansatt
uttryck, såsom då han kallar krigsguden
Åres »den på strid omättlige» (redan i
grekiskan består dock där epitetet af två
ord). Fullt så träffande är det ej, men
dock försvarligt, när han kallar
»ägids-hållaren» Zeus för »Zeus med ägiden» eller
den »silfverbågade» (äpyvpozoçog) Apollon
för »Apollon med bågen af silfver».
Däremot är det rent missvisande att öfversatta
navdno+fÅOÇ, hvarmed Homeros vill
understryka, att en man ägt den största lycka
men mist den, med »olyckssäll»; ordet
uttrycker tvärtom den högsta grad af
olycksöde.

* Homeros’ Iliad från grekiskan af Erland Lagerlöf. Utgifven med understöd af svenska
staten. Två delar om tillsammans 6 kr. Gleerup, Lund (i distribution).

** I ett par enstaka fall kan ju möjligen betviflas, om Lagerlöf träffat det filologiskt riktiga.
I sång III vers 278 talar han, följande alexandrinaren Zenodotos’ läsart, om »de mäktiga två» (Hades
och Persephone), som under jorden straffa menedarne. Den andra läsarten, som talar om straffarne i
pluralis, kan emellertid väl vara riktig. Den kan ha bevarat en gammal, af Zenodotos oförstådd
föreställning, att det var de dödas själar som straffade syndare.

I sång VIII vers 185 har Lagerlöf fyndigt öfversatt hästnamnen till svenska. Det kan dock
ifrågasättas, om AY&cov, »den glänsande», låter öfversatta sig med »Svarten». Ordet användes nämligen
om lejonets och räfvens färg samt om solen. »Gulingen», hvarmed Lagerlöf öfversatt Xdv&oç, klingar
å andra sidan knappt som ett svenskt hästnamn; hellre då »Blacken».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0665.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free