- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
615

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Homeros’ Iliad på svenska. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HOMEROS’ ILIAD PÅ SVENSKA 615

Den lätt vanvördiga, vördsamt
gäckande ton Homeros gärna använder i
gudascenerna, har Lagerlöf riktigt iakttagit och
emellanåt oöfverträffligt återgett. När t. ex.
Hera, den. odödliga typen för en äkta
maka, hvilkens stränga rannsakarblick
genomskådar mannens onda samvete, riktigt
anat ett nytt trick af sin olympiske herre
och gemål, låter Lagerlöf denne svara:

Ja, du har jämt dina aningar, du, och jag aldrig

dig undgår.

Men ibland har han på den fina gräns
mellan lätt behag och travesti, hvarpå
Homer-öfversättaren i sitt originals spår måste
balansera, tagit ett steg för långt i den
sistnämnda riktningen. Epitetet Tiowta »den
höga», hvilket Homeros tillägger Hera,
saknar den biton af försmädlighet, som
»vördig», hvarmed Lagerlöf tolkar det, i
vårt språk erhållit. Likaså har åtvoraroQ
»förskräcklig» knappast på grekiska en så
ful klang, som det Lagerlöfska »faslig» har
på svenska.

Som ännu ett par exempel på
Lagerlöfs många märgfulla öfversättningsord må
anföras den om en afskydd man använda
karaktäristiken »genombarkad med
fräckhet» samt ordet »sköljet», hvarmed han
lika målande som ordagrant återger den
orenlighet, som afsköljes vid en religiös
tvagning. I min granskning af hans
Odyssétolkning* invände jag mot den sköna
versen om morgonrodnaden:

Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,

hvilken äfven återkommer i Iliaden, att
personifikationen där vore mattad.
Närmare undersökningar om de homeriska
personifikationerna ha dock synts mig gifva
skäl för den gamla åsikten, att den
rosenfingrade Eos ej betecknar den
person-liggjorda gudinnan utan den naturliga
morgonrodnaden, hvars rosiga utlöpare direkt
liknas vid fingrar. Bäst i hvarje fall att
välja ett uttryck, som sväfvar emellan
naturuppfattning och personifikation; just det
har Lagerlöf på ett genialt sätt gjort.

* Ord och Bild 1909 233 fl.

Hexametern är inte alis ett så lätt
versslag, som det kan förefalla. Ibland
frestas diktaren att taga med för mycket
småord att fylla ut raden; gör han ej det,
riskerar han att göra den för tung,
särskildt då det gäller ett så hårdt
språkmaterial som svenskan. Då versfötterna
äro af växlande längd, och då samma ord
än användes som betonadt, än som
obetonadt, kan versen endast med vaken
konstskicklighet formas så, att läsaren
genast vet, hur den bör skanderas.
Felfrihet är härvidlag ett oupphinneligt mål.
Själfve Homeros’ verser äro ofta långt ifrån
mönstergilla, det vore då obilligt att fordra
det af Lagerlöfs. Blott en sak må
framhållas: denne har stundom låtit en rad
börja med »och». I viss grad låter en dylik
frihet försvara sig, ty första versfotens
tonhöjning kan öfverhoppas, utan att det
stöter. Detta dock under förutsättning, att
fotens öfriga stafvelser äro obetonade. Men
gör man första foten tvåstafvig, såsom
Lagerlöf i sång I vers 575:

och bland gudarne väcka upp larm . . .,

då måste dess andra stafvelse
nödvändigtvis få en viss tyngd för att fylla ut takten
och blir dymedels starkare än »och», som
ju skall företräda versfotens tonstarkaste del.
I stort sedt är dock Lagerlöfs
versbehandling lika god som hans språkkonst.
Någon ytterligare ros tarfvas ej för
någon-deras räkning, ty de få utdrag, som ofvan
lämnats, tala redan de sin mästares lof
tillräckligt.

Sveriges främste Homerostolkare fick
ej länge öfverlefva sitt verks fullbordan.
Sedan några månader är han borta. Han
dog af en händelse samma dag som en
på sin tid populär andra-rangs
operettsångerska. I pressen ägnades honom högst
en fjärdedel af det utrymme, som på långt
mera bemärkt plats skänktes henne. Det
är den nutida svenska allmänhetens
värdesättning af den man, som mästerligt
öfversatt de diktverk, på hvilka Västerlandets
hela poetiska kultur ytterst och sist hvilar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0666.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free