Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i8
OLOF RABENIUS
från början ter sig skygg och oviss men
dock är mäktigt drifvande på djupet. Det
ligger en betagande kyskhet i det sätt,
hvarpå de söka och undvika hvarandra;
men vildmarken doftar af jordisk lust kring
den stig, där de mötas.
Främlingen, Vuole, är bokens egentlige
hufvudperson, en gestalt med natursagans
poesi kring dragen. Han är en längtare
som följer sin vandringshåg, och drömmen
lyser honom väg mot den lycka, som det
är vårt släktes väsen att eftersträfva och
hvarom religionerna sia i sitt dunkla
teckenspråk. Det är en egendomlig ironi,
att han, som hört och missförstått den
missionerande prästens tal om himmelriket,
hvilket han under sina vandringar söker
på jorden, själf bland de elända blir tagen
som förlossare. Hvar finner han slutligen
sin lycka? En syn lämnar honom ej, sedan
den en gång mött honom: bilden af
kvinnan på lappsjöns strand hållande en
järngryta fylld af fisk. Det dröjer, innan han
i den ser tydningen på sin egen gåta. Hans
oroslängtan söker lugn, drifterna, som föda
drömmar, vilja stillas. Och som djuret,
från hvilket människan stammar, tar en hona
och bygger sitt bo, vänder också det
mänskliga begäret, sedan det kretsat i vidare och
mera irrande banor, tillbaka till denna
utgångspunkt. Det är naturens bud, som
höjer sitt segrande maktspråk genom osäkra
och stammande förlossningsläror, gifna af
röster från en annan värld.
Vandringslappen, vindsonen vinner sitt mål och med
sitt aningssäkra spårsinne följer han
kvinnan, som dragit bort, och sluter henne till
sig bland ödemarkens snö, hvilket skildras
i slutkapitlet med en poesi af nordiskt
vinterskimmer.
Analysen af detta verk kan svårligen
väcka en riktig föreställning om den
särskilda charm, det besitter, då det ju
hufvudsakligen lefver genom sin stil,
tillgänglig endast för den som läser boken. Till
sist må endast påpekas, hur väl denna stil
sluter sig till det själslif, den söker uttrycka,
hur den undviker tolkande framställningar
och i glidande, antydande vändningar följer
tankerörelserna och känslogången hos de
primitiva människorna. Och utan att
författaren genomför några breda och
detaljerade naturmålningar, väfver han dock in i
sin skildring visionen af det landskap, dit
den är förlagd, och han fasthåller blicken
vid den öde sjön, kringgärdad af dystra
skogar, öfver hvilka fjällen resa sina
snöhöljda kammar. Hela boken är ingifven
af en stark känsla för naturen både i
landskapet och i människan, naturen, som både
trycker och stärker, pinar och lyckliggör
sina barn. Med Genezaret har Bengt Berg
gifvit oss något nytt och betydande.
Martin Koch är en i vår litteratur ny
författare, som under de sista två åren
hunnit utgifva tre arbeten. De visa alla
författarens dragning till samhällsskildringen,
för hvilken iakttagelseförmåga och intresse
naturligt lämpa honom. I hans
författarskap märker man en förening af
vederhäftiga studier och ett temperamentfullt
lynne, som tar sig uttryck såväl i
omedelbara känsloutbrott som i reflekterad ironi.
Kompositionen är icke hans starka sida,
då han merendels berättar flytande och
icke så noga afgränsar verkets delar mot
hvarandra, medan stilen, utan att vara
artistiskt fullgjuten, har expressivitet.
Ellen, med hvilken han först framträdde,
är en liten Stockholmshistoria, som ger
den hvardagliga tragiken af en stackars
fabriksflickas korta obemärkta kärlekssaga
och död. Miljöskildringen, som omfattar
stockholmska arbetarkvarter, yttergator och
landtliga omgifning, har en väl träffad
lokalton, som blandar sin trista färg med
den sorgmodiga stämningen af berättelsen
om ett af lifvets veka och bräckliga
styf-barn, hos hvilket lyckobegäret flammar
upp i vårligt solsken för att snart släckas
och dö. Med sitt tunga allvar är boken
fri från bjärta och rafflande effekter, och
utan att göra den för bred bär den fram
en tendens, som med verklighetens eget
språk skildrar den sociala noden.
Efter hvad man kunnat märka, hade
författaren sin största framgång hos
publiken med Vattendroppen, en historia
om nykterhet och broderskap.
Diktartemperamentet, som i Ellen var så vibrerande,
träder här afsiktligt tillbaka; boken är en
objektiv satir, som meddelar en serie
protokoll från ett nykterhetscenakels
sammanträden. Med den har författaren låtit
»sekreteraren enligt uppfattning», Albertina
Boman gifva en samling autentiska bidrag
till den mänskliga dumhetens historia. Den
andliga misären kan icke vara fullständigare
är sådan den afslöjas i detta
nykterhetsförbund. Vill man höra några utdrag ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
