- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
620

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

620

OLOF RABENIUS

nan genomgår i boken en utveckling från
en hatare, som rufvar på attentat, till en
som lärt sig att inse, att arbetsgifvarna icke
äro några bödlar utan handla enligt sitt
intresses natur och att striden däremot måste
föras med besinning och under förnuftig
ledning. Han emigrerar till sist till
Amerika. Under resan erfar fästmön, att han
var en stark man, som endast ville göra
det rätta. »Och det är godt att ha en
hårdhändt vän, när man far från gamla
fiendelandet till nya strider i nya
fiendeland.» Med dessa ord slutar boken och
uppfångar i dem hela den gråa, tunga
grundstämningen, som hvilar öfver
kroppsarbetets värld. Det är en disig himmel,
som hänger öfver byggnadsplatserna, där
trötta ryggar krökas och sträckas och
half-slocknade blickar och glåmiga ansikten
sänkas öfver de valkiga och smutsiga
händernas; grepp kring verktygen. Och
när den unkna sommarvärmen flyter kring
arbetarkvarteren i skymningen, tändas
könshungern och spritbegäret, och det pinade
människodjuret släpper sina drifter lösa.
Några scener, som författaren framställer,
stanna kvar i minnet, t. ex. uppbrottet till
arbetet i den tidiga morgonstunden med
trängseln i spårvagnarna, en kroginteriör m. fi.
För miljön har denne författare lyckliga
iakttagelsegåfvor. I det hela skulle man
vilja kalla hans skildring för redbar, och
man hämtar lärdom af hans målning såväl
af arbetarlifvets yttre aspekter, som af
ar-betarsjälen. Den lösliga kompositionen
tillför boken dess mest kännbara brist.

Gustaf Ullmans nyare novellistik
omfattar mest tunna och obetydliga stycken,
lapprisaker, hvilkas dagstämpel förflyktigas
kort efter läsningen. De flesta af
berättelserna i Godheten själf ha en rent
anekdotisk prägel och verka för mycket
tillfällighet och enstaka händelse för att
egentligen kunna intressera. Andra ha en
något djupare syftning och söka skissera
en karaktärsbild utan att dock lyckas
konstnärligt utgestalta den. Det skall
medgifvas, att författaren bjuder månget prof på
sann lifsiakttagelse och människokännedom,
om än gifvet blinkvis och i antydningar,
och äfven att han med ett par ord kan
ge en stämningsfull beskrifning af ett
ansikte eller ett landskap, men föredraget
saknar relief och koncentration.
Titelnovellen, som tecknar bilden af en fjäsad

och kokett flicka, som kittlar alla män
med sina behag och i sin tanklöshet leker
bort sin egen lycka, är väl ganska
trovärdig med all sin jämnhet men tar skada
af en något för brådstörtad upplösning.
Äfven novellen När kärleke?i hämnas är
en frukt af den nyktra psykologiska
realism, som utmärker Ullman som berättare.
Den skildrar en mans blinda förälskelse i
en flicka, som ej alis harmonierar med
hans eget väsen eller är honom värdig
och till sist ger honom skammen af sitt
afslag och hans eget misstag. Boken
afhandlar alltså ett sådant allmänmänskligt
tema som den erotiska illusionen,
framställd i hvardagsbildens form. Någon
rikare belysning eller finare utredning af
ämnet har emellertid författaren ej kunnat
åstadkomma. Åter saknar man samling i
uttrycket, kraft (för att ej tala om skönhet)
i stilen. Det är att beklaga, att en så
ärlig och allvarlig författare som Gustaf
Ullman numera med sin prosa
hufvudsakligen riktar underhållningslitteraturen.
Uppenbart är, att hans begåfning, som
hänvisar honom till lyriken — man ser
fortfarande af hans hand tid efter annan små
fina dikter — icke kommer till sin rätt
inom novellens område.

Större anspråk inom genren kan Änna
Lenah Elgström göra gällande. Mindre
motsvaras de af värdet i den helt
subjektiva Havsboken, som med sitt exalterade
patos och sin eruptiva stil. visserligen
vittnar om en stark och svallande
personlighetskänsla, symboliserad i hafvet, men som
nästan dignar under sin stämningstyngd,
brytande form och konturer. Det är ett
lif i fara och trots, af hänryckning och
fjärrlängtan, dimmigt obestämdt och
bölje-likt sugande och skiftande, hon skildrar
och förhärligar. Naturens och moralens
storhet förenar sig här i det tillstånd, man
brukar beteckna med det upphöjda. Både
mannen och kvinnan, som äro barn af
hafvets ända, stå främmande för sin
omgifning och lefva på en höjd, från hvilken
de se ned på människornas vanliga trånga
tänkesätt och vanor, deras småsinta
bekymmer och lidelser. Hvad författarinnan
äfven med karaktäristiska enskildheter
lyckats framhäfva, är motsatsen mellan det
stolta och fria lifvet å den ena sidan och
det betryckta och slafviska å den andra.
Med smärtans hänförelse skildrar hon tra-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0671.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free