Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Trafvenfält. Skizz af Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640 GUSTAVA SVANSTROM
inte för, men han räds för denna gra
skepnad, som stiger till väders. Den
tycks honom likna en stor roffågel, som
flyger bort med hela hans syndaregister.
Och han stöter plötsligt till hunden
med sin sårade hand.
— Du din hundracka, säger han —
hvarför narrade du mig att supa —!
Hundvalpen flyr skamsen och skrämd
in under en buske, så långt han kan
komma. Där sitter han hopkrupen,
medan regnet öfvergår till hagel, som
smattrar och smäller och rullar som ärter från
buskarnas blad, där de böja sig och
hvina för ett strykande stormkast.
Men Trafvenfält har nyktrat till så
mycket, att han kan krypa in i ladan,
den gamla ladan, svedd och bränd som
han själf, men ändock sparad för
morgondagen.
Och haglet smälter i regn igen, ett
tjockt, grått ösregn, genom hvilket han
ser de sista blixtarna flacka blekt och
kraftlöst.
Då märker han, att han glömt sin
gamla hatt därute på tufvan, men han
gitter inte annat än låta den gå åt
fanders bäst den vill, och han gnider af
bloddropparna från den sönderskurna
handen mot sitt lortiga byxben.
Men hans själ grips af ett
outsägligt svårmod, som lömskt och tröstlöst
grått väller in genom alla smyghål.
Han sticker det rufsiga hufvudet
halfvägs ut genom laddörren och hvisslar.
Strax därpå är en svart varelse med
ett skutt uppe hos honom i höet, full
af ödmjuk glädje och tacksamhet för
att han fått förlåtelse för en synd, som
han aldrig begått.
Och Trafvenfält sluter honom i sin
famn och snyftar högt mot hans ludna
bröst.
Tills de båda somna tungt i höet,
som i sommarnatten sluter kring dem
sin ljumma och döende doft.
Och vattnet glider och glider och
sjunger af regndropparnas fall, grått,
grått — —
När det lidit ett långt stycke in på
en ny dag, sitter en svart hundvalp på
en sten midt bland glasskärfvor och
skubbar sig.
Och bredvid honom står en
barhuf-vad man, som betraktar en tingest som
halft i upplösningstillstånd påminner om
en gammal hatt.
Och skyarna drifva tungt, och älfven
glider piskad af blygrå ränder.
Men Trafvenfält, landsvägarnas
adelsman, sörjer inte längre.
Han tar upp tingesten från tufvan
och knycker ned den på sitt rufsiga
hufvud. Härdad är han af många
lifvets vedermödor och han blinkar åt
vandringskamraten, som sitter kvar på
stenen och af alla krafter skubbar pälsen.
I sommarvärmen ett frodigt betesfält för
ohyran.
––––Joakim, min son, säger han —
hade jag dött i denna natt, hade jag
åtminstone ägt en arfvinge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
