- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
642

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Eleonora Charlotta D’Albedyhll och fosforisterna. Af Hedvig Atterbom-Svenson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

642

HEDVIG ATTERBOM-SVENSON

äfven för sina stora kunskaper var
särdeles uppmärksammad. Vid Gustaf III:s
hof blef hon, naturligt nog, mycket firad,
och konungen själf, som aldrig var
okänslig för kvinnlig skönhet och kvickhet,
lär icke heller förblifvit oberörd af den
intagande fröken Wrangels behag och
älskvärdhet.

Ar 1795 ingick hon äktenskap med
ministern kammarherren friherre Gustaf
D’Albedyhll, en man med djupa historiska
och skönlitterära intressen, ett älskvärdt
väsen och själf författare.

Deras första sammanträffande ägde
rum redan hösten 1789 på Tis tadi
Sörmland, där såväl baron d’Albedyhll som
Eleonora Charlotta och hennes mor
gästade ägarinnan, fröken Ulla
Rosenhane. Baron d’Albedyhll hade då, ehuru
endast 31 år gammal, redan lämnat den
diplomatiska banan. I sin
»Lefvernes-Beskrifning»* har han skildrat deras första
bekantskap och det intryck Eleonora
Charlotta gjorde på honom. Han skrifver:
»Hon var då 19 år, i fulla blomman af
sin physiska och moraliska fägring.
Föreningen däraf, i den grad, hade aldrig
så verkat på både mitt omdöme och
min känsla. Hon dansade med
gracernas lätthet; hon sjöng, icke blott Airer,
utan snart sagt hela operor, i synnerhet
’Gustaf Wasa’, med ett förtjusande
uttryck af alla däruti förekommande ställen
som röja frihetens, fosterlandskänslans,
ädelhetens högre ända, och alla öfriga
med den lyckligaste härmning af de
förnämsta röster som dem på Stockholms
Theater utfört: hon ritade, icke blott med
talang, utan med snille och känsla: uti
sjelfva de vanliga Fruntimmers-Sysslorna
satte hon en viss elegance. För öfrigt
andades hela hennes väsende en liflighet
och glättighet, hvilka af hennes fina
känsla för det rätta och sköna alltid åter-

höllos inom denna æsthetiska gräns.
Oskulden helgade hennes fria ofördålda
yttranden, jämväl då de voro blandade
med det attiska salt, hvarpå hennes
kvickhet hade rikt förråd, eller stämplade
af den energiska styrka hvarmed hennes
lågande patriotism och frihetskänsla
brukade förklara sig. Läggen härtill den
älskvärda godhet och fryntlighet
hvarmed hon bemötte alla —––––––––».

Emellertid synes det som Eleonora
Charlotta vid denna tid ännu icke börjat
syssla med litterära arbeten, ehuruväl
hon sedermera mest gjorde sig känd
såsom vitter författarinna.

Möjligen var en otryckt roman
»Ludvig v. Mannsfeldt» (skrifven 1800) hennes
första försök. Denna roman är, trots en
viss ojämnhet, dock ett märkligt arbete
att vara skrifvet så tidigt som år 1800.
Det behandlar en del frågor, som äfven
nu äro aktuella, på ett sätt som visar
att författarinnan var långt före sin tid,
d. v. s. en föregångskvinna. De ämnen
som behandlas utförligast äro: kvinnans
ställning i samhället och äktenskapet,
bibelforskningen och fredsfrågan. Hennes
åsikter om kvinnan och hennes ställning
ansluta sig ganska nära till Olive
Schrei-ners intressanta bok »Kvinnan och
arbetet».

Den sirliga och något öfverdrifna
ceremoniösa stil som karaktäriserar en
del af Eleonora Charlottas bref, t. ex.
till G. A. Wallmark m. fl., och som väl
ansågs oundgänglig denna tid, då man
skref till mera främmande personer,
förefinnes icke alis i »romanen» —
isynnerhet icke då det gäller ofvan nämnda
allmänna frågor. I början af 1800-talet
synes hon ha uppträdt för offentligheten
med dikter i Wallmarks »Journal» samt
sedermera äfven i »Lunds Allehanda».
Sitt mest betydande arbete »Gefion»,

* Manuskript, tillägnadt hans barn, med motto af Marmontel, hvilket börjar: »C’est — pour
mes enfants, que j’écris l’histoire de ma vie––––— — — —»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0697.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free