Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I solnedgången. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
ARTUR MOLLER
hade frågat aftonskyn och nattens
tystnad och stjärnorna. Han hade frågat
böckerna och grubblarna och de som
voro äldre och erfarnare än han. Han
hade äfven försökt fråga in i sig själf,
finna svar i sitt »hjärta».
Men efter hand hade han tröttnat att
fråga. Det såg ju verkligen ut som om
lifvets mening inte var någon annan än
denna, äta, dricka och sofva i någorlunda
regelbunden kretsgång, sköta sin plats
och bli ordinarie, efter hand gifta sig
och få barn. Det såg onekligen så ut.
Det var bära på vårarna som den
här sugningen fortfarande fick makt med
honom igen. Den kunde oförberedt
inställa sig, om han på ett stockholmstorg
plötsligt mötte en doftslinga af viol eller
varsnade ett rosenmoln öfver
Kungsholmens kaserner. Det kunde vara den
egendomliga hyacintblå himmelsspeglingen i
vattnet, under en kvällsvandring i april
på Skeppholmen, som gaf honom en
påminnelse om något som han aldrig
fått svar på.
Och med sinnet fylldt af någonting
obestämdt, lite beklämmande men mest
ljuft och aromatiskt, hade han vandrat
hemåt. — Hvem vet, kanske redan denna
sommar? hade han sagt till sig själf.
Men solnedgångarna hade förbrunnit,
och somrarna förtorkat och fällt sina
blad, och undret hade inte timat. Han
tänkte allt mera sällan på det sättet.
Den stora lyckan — lifvets mening —
hvilka gymnasistidéer! Nej, men vid
trettiofem år skulle han vara ordinarie,
och då vore det kanske skäl att gifta
sig och skaffa sig ett lugnt hem för den
annalkande stadgade åldern.
Men bakom horisonten låg ännu
skimret på lur, ehuru skjutet undan i ett
vinkande fjärran. Hans kompass kunde
ännu ibland i en skälfning peka ditåt.
Ja, och nu hade han fått veta, att
han skulle dö om några år. Och då
hade den gamla frågan, som kanske
snarare var en längtan än en fråga, vaknat
starkare inom honom är förut, —
blifvit så klarvaken, att han till och med
påminde sig sina studentvers!
Men nu var det en skillnad.
Hade han aldrig drabbats af denna
sjukdom, som blifvit hans öde, skulle
han ha förblifvit densamme. Han visste
ju hur han ännu för några dagar sedan
sett tillvaron framför sig som ett
oafslu-tadt perspektiv, hvilket först i
sjuttioårens fjärran förlorade sig i ett
obestämdt dunkel. Han skulle ha gift sig
och vunnit befordran — kanske slutat
som verkets direktör.
Och under allt detta skulle han som
hittills ha uppskjutit frågan, den
väsentliga frågan: hvartill — hvar blef
meningen af?
Lauritz Stadener hade utan att märka
det hunnit sidovägen till sin stuga.
Fyrverkeriet i väster hade slocknat, men i
det gröna ofvanför tände sig en ensam
stjärna. Den var hvit med stadigt sken.
Han tänkte: jag har åtta år på mig.
Men jag skall söka laga att de få ett
djupare värde än de trettio jag annars
hade kommit att lefva på uppskof.
I detsamma hörde han steg på vägen
och kände att någon hälsade på honom.
Det var arrendatorn som ledde hem sin
häst från dagsarbetet.
Felix såg utmattad ut, men
samtidigt belåten vid tanken på spiltan och
sömnen.
— Ja, tänkte Stadener — Han
behöfver inte leta efter någon mening.
Om det kanske skulle vara den
väsentliga skillnaden mellan en mänska och
en häst?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
