- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
658

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Några reflexioner öfver David Edströms konst. Af Haldane Macfall. Öfversatt från författarens manuskript

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



illustration placeholder
DEN PUCKELRYGGIGE.

I Thielska galleriet.


våde dem. Ingen vet det. Det hvilar i
gudarnas knän.

En af dessa många underliga
paradoxer har varit bildhuggarkonstens
besynnerliga efterblifvenhet. Släktled efter
släktled har denna konst intet annat varit än
ett utsökt akademiskt handtverk, där man
träffat föga geni, få originella poetiska
be-gåfningar. Den enda förklaring man kan
gifva haltar; det är den, att bildhuggarna
endast varit skickliga eftergörare af
antikens mästerverk. Så skänker oss förra
århundradet plötsligt Rosso, italienaren, som
söker skapa något nytt, impressionismen,
och blir Rodins föregångare och den som
inspirerar honom. Men hur få för öfrigt I
Allt under det målarkonsten ända sedan
Turners ynglingaår visat ett intensivt
framåtsträfvande, har bildhuggarkonsten stått
stilla och nöjt sig med att vara
akademisk, till dess Rosso trädde fram.

Så har det kommit sig, att sedan jag
för tjugu år sedan eller mer i Paris för
första gången såg ett verk af Rodin och
skref om det, utställning efter utställning
här i London lämnat mig kall — utom
att jag insett yrkesskickligheten —, ända
till dess jag i somras råkade på en liten
utställning här af en för mig dittills okänd
svensk skulptör vid namn David Edström.
Jag hade på senare tid sett arbeten af en
och annan, som till en viss grad
intresserat mig, men jag hade vid dem haft ett
intryck af att något fattades, det var som
om konstnären hade velat arbeta fram en
annan mans idé men icke mäktat det. I
Edströms konst fann jag genast mästaren
och idégifvaren. Här var ändtligen en, som
hade skapat en ny form och som gaf
uttryck åt hvad han själf såg. Jag vet ej,
i hvilket förhållande Edström står till
konsten i sitt hemland, ty af denna har jag
endast sett glimtar. Men ett är visst —
hvilken skolning han än fått, så är han en
poet, en skapare. Här var en
bildhuggar-konst? som icke härmade det döda
förflutna — bildhuggarkonst af en som kände,
att han lefde och som hade grepp om
lifvets mysterier — af en poet som bände
och högg sitt hårda och sträfva material,
så att det blef till uttryck för hvad han
kände.
Låtom oss ett ögonblick tänka
efter hvad det innebär.

Inom intet konstområde har Greklands
klassiska insats verkat mera tyranniskt
tillintetgörande på individuella konstnärliga
yttringar än inom bildhuggarkonsten. På
sjuttonhundratalet, när Frankrikes förfinade
skulptörer sökte få fram bilder från sin
egen tid och i sin egen tids ända,
motarbetades de ständigt af boklärda kritiker,
som framhöllo, att all konsts yttersta mål

illustration placeholder
GAMMAL ITALIENSK SOLDAT.

I Thielska galleriet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0713.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free