- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
662

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Rolf Nordenstreng

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

662

ROLF NORDENSTRENG

olika åsikterna och sträfvar att göra dem
alla rättvisa. Någon egen åsikt framställer
han ej, men synes luta åt den mycket
sannolika uppfattningen, att somliga kväden
äro norska, de flesta isländska, ett eller
möjligen två britanno-skandinaviska och ett
eller kanske några få grönländska. Öfver
hufvud måste det sägas, att Brates
kommentarier till Eddan trots sin knappa form
äro särdeles värdefulla och upplysande och
vittna om att öfversättaren samvetsgrant
följt med den nyaste forskningen i ämnet.
Och glädjande är hans strängt
vetenskapliga objektivitet. Att en Eddaupplaga af
1913 skall ha långt tillförlitligare och bättre
kommentarier än en från 188o-talet, är ju
i och för sig gifvet; men det kunde alltför
lätt ha händt, att de icke blifvit så gedigna
som Brates. Man kan ju ha afvikande
åsikter i en del stycken, men det är af
mindre vikt. Och han redogör opartiskt
för stridiga åskådningar. Hvad man kunde
invända är att den knappa formen gör
kommentarierna mindre roande. Gödeckes
små essayer om hvarje särskildt kväde
voro visserligen delvis vetenskapligt klena,
men trefliga att läsa, och gåfvo en god
öfverblick af de ofta fragmentariska
sångernas innehåll, sammanhang och syfte
samt litteraturhistoriska ställning. Men Bråte
har nog varit tvungen att fatta sig kort
och spara på utrymmet.

Att klä fornnordisk poesi i svensk dräkt
är sannerligen inte lätt. Dels är
stafrim-met i vårt nutida språk långt svårare att
åstadkomma än i fornspråket till följd af
att så många hårda konsonanter veknat
framför len vokal — danskan däremot är
i detta afseende vida ålderdomligare och
lämpar sig ypperligt för allittererande poesi
— dels åter äro orden i de moderna
nordiska språken så ofta en stafvelse längre
än de i fornmålen voro, och detta gör det
ofta nästan omöjligt att återge
fornkväde-nas korta, fyr- eller femstafviga rader.
Vidare ha vi ondt om synonymer för en hel
del begrepp, som fordom kunde ha
mängder af namn: man, kvinna, kämpe, konung,
svärd, sköld, strid, häst, ulf m. fi. ord, som
i fornpoesin spela en stor roli. Och
slutligen finns det gifvetvis icke så få ord,
som icke alis kunna öfversättas, utan måste
återges med långa omskrifningar, emedan

* I fornyrdislag som regel fyra; på vissa villkor
är fem stafvelser regeln.

de uttrycka begrepp, som äro alldeles
främmande för vår tid. Bråte har satt som
sitt mål att öfversatta så troget som
möjligt, och han har i regeln lyckats utmärkt
därmed. Men formen har ej sällan fått
sitta emellan. Just återgifvandet af formen
är nu redan därförutan den största
svårighet, som möter Eddatolkaren. Ännu har
ingen lyckats öfvervinna den. Ljungstedt,
som ensam bland svenska
Eddaöfversät-tare har strängt fasthållit originalets meter
och rytm, har i stället slängt stafrimmet
öfver bord. Afzelius har icke ens försökt
åstadkomma något slags metrisk form, och
Gödecke, Sander och Bråte ha väl trott
sig i möjligaste mån ha efterbildat de forna
versslagen. Men detta är endast en illusion
hos dem. Alltför ofta sväller antalet
stafvelser i raden betänkligt utöfver originalets
fyra eller fem* och alltför ofta störes strofen
af en hackig rad utan rytm. Man kan
lugnt säga, att dessa öfversättares form
mången gång är en oregelbundet rytmisk,
stafrimmad prosa växlande med vers. Och
likväl skulle ej sällan en bättre form utan
nämnvärd svårighet fås till stånd. Så är
t. ex. fallet i det lilla prof på versslaget
målahåttr, som Bråte ger i kapitlet om
»Eddadikternas metrik». Jag aftrycker här
Brates öfversättning och en retoucherad
sådan, som ytterst lätt kan åstadkommas
och som ger i det närmaste lika god
mening på samma gång den noggrant följer
den isländska versformen:

Bråte :

Då kom Kostbera,
en kvinna som iakttog mycket,
hustru var hon till Hogne,
och hälsade dem båda.
Glad var ock Glaumvor,
som Gunnar hade till maka,
fint sätt hon svek ej, vettig
sysslade med gästers förplägning.

Jag:

Då kom Kostbera,
kvinnan med snabb syn,
hustru till Hägne,
hälsade båda.
Glad var ock Glaumvår,
som Gunnar ägde,
sågs med sällskapsvett
sörja för gästerna.

får dock en obetonad femte inskjutas. I Målahåttr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0717.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free