Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN 663
Hos Bråte är andra raden niostafvig,
åttonde sammalunda, och båda ha tre
tonhöjningar; den förra har en amfibrakisk
rytm, som alldeles svär mot de öfrigas
fallande tontrycksföljd, den senare ingen rytm
alis, hvilket också gäller sjunde raden, som
är åttastafvig. De återstående äro rytmiskt
tillfredsställande, men mestadels för långa.
Liknande exempel finnas i mängd, ty Bråte
har lika litet som Gödecke och Sander
brytt sig om att strängare efterlikna den
fornnordiska versens fastaoch klangfulla form,
hård men smidig som stål. De vidt olika
kvantitetsförhållandena i forntidens och
nutidens nordiska språk äro ju ett svårt hinder:
vi sakna nu för tiden korta starktoniga
stafvelser (såsom engelskan har t. ex. i very,
better, poppy). Men oöfvervinneligt är
detta hinder inte. Något af ordagrannheten
finge man ju offra för att vinna en
trognare versform; men originalets innehåll och
tankegång skulle knappast behöfva
nämnvärdt råka i klämma. T. o. m. jag, som
ända inte har någon poetisk talang och
inte anser mig kunna skrifva vers, skulle
i en mängd fall kunna öfversatta metriskt
trognare utan att därför återge texten stort
mindre noggrant. Utrymmet tillåter mig
icke att här aftrycka den öfversättning jag
på prof gjort af stroferna om sjöfärden i
första kvädet om Helge Hundingsbane;
men det blir i sinom tid offentliggjordt
på annat håll, i en bok om»
Vikingafärderna», som utkommer nästa år.
En verklig skald skulle utan tvifvel
kunna ge oss en med afseende å såväl form
som innehåll fullgod svensk Eddatext; men
en verklig skald krafs det därtill, och en
som är kunnig i isländska, mytologi och
sagohistoria. Viktor Rydberg skulle ha
varit mannen, och det är djupt beklagligt,
att han icke utförde en så välbehöflig
gärning. Hans kommentarier skulle
naturligtvis ha blifvit lika fantastiska som hans
»Fädernas gudasaga»; men texten skulle
ha blifvit ett klassiskt verk. Det dröjer
nog, innan en annan skald med hans säkra
formkänsla förenar kunskaper i nordisk
filologi.
Medges skall dock tacksamt, att det
egentligen är de båda episka versslagen
fornyröislag och målahåttr, som tvungit
Bråte till en alltför fri form. Och stora
delar af hans tolkningar äro ju likväl,
från-sedt en del brister, ganska lättlöpande. Med
ljööahåttr, det lyriska versmåttet, har han
i allmänhet lyckats långt bättre, ehuru äfven
det mången gång kunde utan svårighet ha
gjorts mera likt originalet. I alla fall låter
hans ljööahåttr bra, dess rytmfall är
tydligare markeradt än de andra versslagens,
och det är kanske endast en så kräsen en
som jag, som alis bryr sig om att göra
några anmärkningar.
En sak hos Bråte förvånar mig i hög
grad: hur kan en språkman af hans rang
ha så svag känsla för ords stämningsvärde,
att han i öfversättningen af kväden från
vikingatiden nyttjar ett så starkt
riddartids-färgadt ord som jungfru? Hvarför inte
då lika gärna drifva anakronismen ännu
några århundraden längre och säga fröken
eller dam? Jo, sannerligen talar han inte
om »välska damer» också! Mö och kvinna
äro de enda ord, som i en sådan text äro
möjliga. I sin nog så riktiga sträfvan att
undvika tröttande arkaismer har Bråte
slagit öfver till den motsatta ytterligheten:
hans språk är alltför modernt, det ger ej
den forntidsstämning, som både ämnet och
versformen kräfva. Han kunde varsammare
och sparsammare ha umgåtts med tyska
och halftyska ord som »skön», »anlända»,
»fruktansvärd», »bekomma» o. s. v. Nu
är jag visserligen i detta afseende
känsligare än de flesta — ömtålig, skulle kanske
någon säga — men nog vore väl en liten
doft af ålderdomlighet i språket önskvärd
i en Eddatolkning; eljes blir det ju ingen
harmoni mellan detta och den kärfva,
korthuggna metern, som i så hög grad bär
forntidens kännemärke. Och säkerligen är
jag inte ensam om att stegra mig inför så
påfallande moderna ord som juvel, metall,
mustasch, klenod och strof. De verka ju
som rent uppsåtligt skoj; men tyvärr äro
de Brates ramaste allvar. Jag väntar ej att
han skall förstå mig härvidlag, ty i så
fall kunde han aldrig ha nedskrifvit så
stilvidriga ord. Något sådant hände
aldrig Gödecke, det måste tacksamt
påpekas.
En annan invändning jag skulle vilja
göra rör Brates återgifvande af namnen.
I stort sedt har han tillämpat en princip,
som man till fullo måste gilla: att göra
minsta möjliga åverkan på de gamla
namnformerna. Men då förvånar det mig, att
han icke gjort skillnad på o (som i
fornisländskan väl hade ungefär samma uttal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
