- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
668

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

668 OLOF RABENIUS

arbete. Det är till själfva nervus rerum i
Wagnerkonsten hans framställning syftar.
För att skildra en konstnär af Wagners
väldiga art kan man naturligen följa flere
vägar. Exempelvis kan man välja en rent
konsthistorisk metod och gifva en analys
och karaktäristik af hans verk som
kulminationen af musikdramats utveckling,
eller man kan betrakta gestaltningen af hans
dramer som uttryck för de filosofiska idéer,
som bildade hans lifsåskådning. Båda dessa
betraktelsesätt korsa hvarandra i
Peterson-Bergers skildring, men hufvudriktningen för
hans framställning är en annan. Han
anlägger nämligen i främsta rummet en
ras-psykologisk synpunkt och härleder
Wagnerkonsten från de andligt-biologiska
förutsättningar, som ligga i de germanska
folkens väsen. Hur den germanska
kulturandan, som enligt författaren är
mänsklighetens ädlaste kraft, utvecklat sig,
framlägger han, med stod af nyare
vetenskapliga rön, en nog så intressant och
spirituell teori (om i allo exakt åtar sig icke
anmälaren att afgöra). Orsaken till de
nordliga folkens Öfverlägsenhet skulle
enligt denna teori vara det öfverskott af
lifs-energi, som frigjorts, sedan de segrande
utgått ur den hårda klimatkampen, som
framkallat en rikare värmemängd i blodet,
väl tjänlig, då den icke längre behöfdes
som fysiskt värn, att tagas i anspråk för
högre kulturändamål. Denna åsikt, som
i och för sig låter ganska antaglig,
möter i själfva verket den
betydelsefulla lara, som först af Schiller, sedan af
Spencer framlades om lekens ursprung ur,
som den senare uttryckte sig, the overflow
of energy. Leken å sin sida är som
bekant konstens moder. Denna teori har i
sin särskilda rasbiologiska tillämpning af
Peterson-Berger på samma gång fått en
allmännare innebörd, i det den här
utsträcker sin giltighet öfver hela
kulturområdet. Med fasta tankelinjer och fin,
stämningsfull teckning skildrar sedan författaren,
hur intrycken af klimatkampen fortfara i
germanens själ, hur uppfattningen af
tillvaron som strid utbildar det nordiska
hjälteidealet och hur naturens skiftningar
och årstidernas brytningar spegla sig i
folklynnet. Så se vi, vägledda af
författaren, några af våra förnämsta
ras-egendomligheter, individualismen och den
tragiskt-humoristiska lifsåskädningen, upp-

stå ur natur- och folkgrunden och från
instinkt kämpa sig fram till klart
medvetande. Nu menar vidare författaren — och
här är teorin mera konstruerad — att
äfven den grekiska kulturen, hvars högsta
yttring är tragismen? genom en
folkvandring har ett germanskt ursprung-, i hvarje
fall föreligger här en inre frändskap,
som tydligen visat sig exempelvis i den
tysk-klassiska diktningen. Under
renässansen sker en storartad förening af modern
och antik ända, och den yppersta grekiska
konstformen, det attiska dramat, blir för
den följande diktningen en väckande
förebild. Renast uppfattades utan tvifvel dess
väsen af Gluck, men bristen i hans verk,
så äkta hans ingifvelse än är, består
däri, att gestalterna dock äro imiterade
efter en annan diktvärld. Först då
kunde en verklig föryngring af det attiska
dramat komma till stånd, då dess patos
fick förmäla sig med den keltogermanska
myten, som ännu har sin dolda växt
i folksjälen. Det var Richard Wagner
förbehållet att ur djupet af sitt rasmedvetande
och med sin väldiga konceptionskraft, sin
allsidiga konstnärsgenialitet verkställa denna
syntes i sitt musikdrama, i hvilket såväl
den germanska diktningen, hvars höjdpunkter
betecknas af Shakspere och Goethe, och
den germanska tonkonsten, som når sin
kulmen i Beethoven, förena sina mäktiga
flöden.

Så ungefär framställer författaren den
Wagnerska konstens genesis, hvari också
inneslutes uppskattningen af dess unika
värde. I uppfattningen af tragismen, dess
inre väsen och särskilda gestaltning hos
Wagner, märker man nog i denna
utredning beröringspunkter med den tidigare
Nietzsche, men den historiska belysningen,
Wagnergestaltens inställning i det
raspsykologiska perspektivet, är ett originellt
uttryck för författarens egen lifssyn, som i
sin tur röjer en viss anknytning till den
senare Nietzsche med hans kraft- och
lifs-förgudning, blott icke i fråga om
Wagner-förnekelse. Den skildring författaren i
fortsättningen af sin bok ger af
Wagnerkonsten står likaledes i tecknet af en
bestämd världs- och konstuppfattning,
väsentligen orienterad efter biologiska synpunkter.
Konsten och i all synnerhet musikdramat
få sig tilldelade uppgiften att både
återspegla och understödja det genom strider

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0723.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free