- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
669

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UR BOKMARKNADEN 669

sig utvecklande lifvet. De utgöra ett slags
ideellt forum och en högsta instans för
afgörande af den konflikt, hvari individen
råkar med världen. Man kan underskrifva
tankegången utan att dock finna den direkt
tillämplig på den Wagnerska dramatiken.
Författaren tolkar här de stora konstverken
efter en empirisk linje, som är rätt
främmande för den metafysiska sfär, deras
idékrets tillhör. Wagner åskådliggjorde i sina
skapelser den Schopenhauerska pessimismen,
som han delvis anande föregrep redan
innan han lärt känna filosofen, som
därefter öfvade ett allt större
inflytande på honom. Men denna pessimism
förnekar helt enkelt den empiriska
tillvarons värde, och Schopenhauers lara
såväl som Wagners konst söker ådagalägga,
att individuationen, som just medför
lifs-kampen som biologisk företeelse, är det
onda, hvarifrån befrielse endast står att
vinna genom själfförnekelse. Af denna
filosofiska grundåskådning framgår den
frälsnings- och återlösningstanke, som är
det ständigt återkommande motivet i
Wagners diktning. Det kvietistiska drag, som är
så starkt framträdande i Wagners
åskådning, låter sålunda författaren icke komma
till sin rätt. Att sålunda tolka
lifspro-blemet i Tristan och Isoide, som kärleken,
den öfverindividuella lifsuppehållelsedriften
som individförintare gör sålunda intryck
af en alltför naturalistisk-empirisk
uppfattning, som lämnar dramats öfvervinneliga
mystik obeaktad med dess genomskimrande
grundtanke om de älskandes förening i det
ena och hela, deras uppgående i en
verklighet bortom tid och rum. Om det
tillhör tragismens begrepp i allmänhet och
den Wagnerska isynnerhet att vara
lifs-bejakande — en fråga, som icke är så
enkel att afgöra — så gäller denna
be-jakelse ingalunda det sinnligt gifna och i
arter och individer klufna lifvet utan en
andlig grundexistens, hvarom vi icke förmå
göra oss någon egentlig föreställning.
Öfver denna värld hvilar gudaskymning.
Djupast sedt ligger sålunda tragiken i
Wagners dramer icke i individens konflikt
med världen utan i individualexistensen
som sådan med dess nödvändiga onda,
som dess bärare åsamka sig genom
inbördes strider och öfvergrepp. Är denna
uppfattning riktig, kan det icke förnekas,
att den Wagnerska tragismens ända rent

af står i motsats till författarens biologiska
lifs- och konsttolkning. Men visserligen äro
tillvarons trådar mångspunna, aspekterna,
under hvilka man kan betrakta dem,
flerfaldiga, liksom de konstverk, som här
afhandlas, säkerligen icke äro entydiga,
hvarför författaren också uppenbarar många
intressanta drag hos dem genom att sätta
dem under ljuset af sin egen estetiska
åskådning. För öfrigt upptäcker man lätt
en karakteristisk dualism i Wagners eget
väsen, den mellan lifsfullhet och sinnligt
törstande åtrå å ena sidan och världsflykt
och metafysisk fjärrspaning å den andra.
Den förra sidan af hans personlighet ger
sig på mer än ett sätt tillkänna i hans
verk, och den förskjuter kanske också
ställvis dess nyss framställda filosofiska
hufvudriktning.

Som författaren på ett fängslande sätt
visar, är erotiken ett stående tema i hans
dramer, och man vet, i hvilken blandning
af het trånad och drucket svärmeri kärleken
utgjuter sig i hans ord och toner. Ett
känslospel så sinnligt snärjande och aningsfullt
sväfvande på en gång har väl ej sitt
motstycke i hela världsmusiken. Det är
sirenernas locklåt som här tömmer sin sötma
i det heoroiska allvarets och den patetiska
tragikens högsång. Peterson-Berger, som
med all kraft framhåller storheten i
Wagners gärning och på honom tillämpar de
om Gluck utsagda orden Musas præposuit
sirenis, är dock ingalunda blind för den
flärd, hvaråt Wagner äfven i sin konst
skattade och som inom ett ytligt teaterväsen
lätt kan få breda sig på den djupare
haltens bekostnad. Denna djupare halt ligger
i dess religiösa grunddrag, och författaren
skildrar honom genom raden af hans
dramer som det han verkligen var, en
konstnärlig religionsförnyare och
religionsför-kunnare. Hans teater är ett tempel och
hvarje föreställning af hans dramer menad
som en kulthandling. Till denna
karaktäristik af Wagnerkonsten sluter sig så en
biografisk del, som lätt, snabbt och säkert
fångar det väsentliga i hans yttre öden,
den strid, som stod kring hans namn, och
den seger, till hvilken han bragte sitt
verk. Vi få därefter en teckning af
tillståndet inom musiklifvet, enkannerligen i
Tyskland efter hans död, hvarmed
skildringen vänder tillbaka till sin
utgångspunkt. Öfvertygande framställes här, hur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0724.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free