Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vittra storhetsminnen. Kvinnliga minnesbilder från Geijers och Tegnérs tid. Af Erik Hedén. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITTRA STORHETSMINNEN
3
EDSBERGS HERRGÅRD FRÅN EDSVIKEN.
litterära men dess mer stilistiska, icke till
formen men till lynnet konstnärliga. Ty
Malla har intet utprägladt drag af
konstnärens förmåga att själfständigt
fantasi-skapa. Men hon har desto mer af hans
förmåga att upptaga och återge
upplefda intryck i just den färg och skärpa,
som lifvet gett dem själft. Hennes känsla
är alltid lifsspänstig, alltid sårbar, alltid
fullständigt öppen i uttrycket men ock
alltid åtföljd och genomskådad af
ordnande vilja och tolkande reflexion.
Böckerna bilda mestadels en samling af små
händelser alldeles som lifvet, men de
upplefvelser, som göra starkast intryck
på författarinnan — hvilket ej vill säga
litet — bilda en kärna, kring hvilken de
andra naturligt och utan att skymma
gruppera sig. Malla Silfverstolpe
förlorar sig aldrig i utläggningar öfver de
verk hon läser, de idéer hon gripes af.
Just därför ger boken lif och sak, just
därför speglar den tidens litterära lif
långt direktare än alla utredningar, alla
utställningar af egen visdom skulle mäkta.
På samma sätt ger Malla aldrig några
utförda karaktärsporträtt af de människor
hon mött under lifvet. Hon säger
mestadels blott, hvad de gjorde och hvad
hon tyckte om dem. Men en
värdesättning af Malla Silfverstolpe är icke något
vanligt tycke, den har alltid karaktär,
både i den meningen att den är
skift-ningsrik, och i den meningen att den ges
af en karaktärsfull kvinna. Hon hade
ingen likhet med de damer, bredvid
hvilka hon satt under ärkebiskop
Lindbloms begrafning, och som funno
domkyrkan »allt för täck», koralmusiken
»ganska nätt» och J. O. Wallins liktal
»rätt snällt». Ej heller hade hon något
gemensamt med den unga svägerska,
om hvilkens sång hon säger: »Hennes
öra svarade ej mot hennes röst; hon
sjöng ej utan känsla men utan förstånd,
det vill säga, hon hade icke mer än ett
slags känsla» . . . Hur väl Malla förstod
att karaktärisera människor, när hon
verkligen försökte det, visar ytterligare en
anmärkning som denna: »Hon (en grefvinna
Armfelt) var en af dessa människor, som
berömmas af alla, ehuru egentligen ingen
kan säga hvarföre.» -— Det är knappt
en tillfällighet, att alla dessa träffande
omdömen dels äro elaka, dels gälla damer.
Martina von Schwerin, Tegnérs
Ege-ria, tar det mycket allvarligare med den
litterära hållningen i sina skriftalster.
Hon är blygsam men sträfvar redligt,
att hon en gång må förtjäna vitsordet
för blygsam. Professor Wrangel, som
skildrat henne med belysning af talrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
