Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Aforismer. Af Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
VILHELM EKELUND
lig människas förtviflade renhetslängtan.
Titeln är bokens enda lefvande ord. På
den diktade Julius Bab skönt och sinnrikt,
men icke Hauptmann. Hvilken
fruktansvärd kritik är ej en sådan kritik!
»Samvetskval.» Den som stannar
inbillar sig, att han öfvergifvas af sin
genius. Där är något i det. Lifvets
genius benådar de snabbe. Den snabbe
har inga samvetskval. Han bränner
upp ditt och datt i sin egen flamma, i
stället för att lägga det i högar omkring
sig som hypokondern.
Hyckleri! — Må vara, kanhända.
Det är dock mening med att söka draga
sig till minnes, att dagen finns, fast man
lefver i ett långsamt mörker. För öfrigt
vore det väl mening med att vara en
hycklare hela lifvet ut, om detta kunde
ge mening åt andra. Äfven om de
andra intressera mig »endast» egoistiskt
— eller icke ens så mycket.
Den höga vägen. — Hvarför måste
Kleist omkomma? Därför att han
kom-promissade med »hjärtat», d. v. s. (för
en man af hans stil) träsket. Nietzsche
var kanske ej starkare från början än
Kleist, men han blef det genom sin
trohet, trohet mot det starka.
Lifvet får mening om man gör bot.
Det fann Strindberg på sitt vis och vann
frid. Lifvet mister sin doft, om man
icke bekämpar det. Den kristne
bekämpar det och vinner renhet, den sant
okristne bekämpar det äfven,
herakliti-kern, antikmänniskan. Äfven för den
senare gäller försakelsen, askesen — med
ännu större stränghet kanhända. Den
kristne trår till »hemmet», men ■— har
ej den hemlösaste ljufvaste hemmet?
Hos Fichte saknas i viss mån
skönhetslidelse. Med den skulle han ha
accepterat antiken fullständigt. Delvis
gjorde han det ju, ja troligen än mera
än han öppet tillstår. Den Fichteska
asketismen är i alla händelser en af de
smakligaste formerna af asketism.
Hvad är det heroiska? Gifva mening
åt lifvet, för sig och andra.
Att det tappra äfven är vemodigt:
detta är en stor utsiktspunkt.
Du bedrager dig, du lider förlust,
om du räds för tomheten och falskheten
och bottenlösheten. Där förverkligar du
din mänsklighets öde och vinner
förlossning från lumpigheten.
Ärelystnaden verkar så ofta
reducerande på det finaste och graciösaste i
kraften till omedelbarhet.
Moralen är bekväm att ha! — Nu
slapp jag alltså känna hatknifven vrida
sig i mitt bröst. Jag öfvervann mig
själf — tack vare min bekvämlighet.
Den — soi-disant —
misshandlade passionerar sig i trängtan att få
vända ryggen åt medmänniskorna, hela
världen, få en sorts revanche genom att
gå bort. — Lifvet misshandlar oss alla,
vi måste försvinna, rädda oss i urelden
Tanken, Skönheten, genom makten af
själfförädling, rädda oss i — våra
medmänniskors hjärtan.
Lifvets vämjeligheter och fulheter ha
en äfventyrlig, sagoaktig karaktär för
den, som sträfvar nobelt. Det gäller att
få kontrasten så stark som möjligt. Då
får det fula värde. Det fula är fult blott
för den slappe.
En kvaf sommarafton i tåget.
Han har djupa mörka rynkor kring
stela, tungt stirrande ögon; ansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
