Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Aforismer. Af Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFORISMER
21
öfverhöljdt af svett och smuts. Han
kommer från sitt arbete ute i en af de
norra förorterna af Berlin, på väg hem
till sitt mörka hål inne i en bakgård vid
Ackerstrasse. Rundt om sitter välklädt
folk, som åker tredje af snålhet. En fin
herre stiger in vid en station — en
prokurist, en köpman eller så. Hans
bildadt välvilliga anlete får plötsligt ett
djupt förebrående och äckladt uttryck,
då han varsnar, att allt är besatt utom
platsen intill den illa klädde. Och med
en gest, som vore det fråga om att slå
sig ned i en bunke nässlor sätter han
sig så — till slut, efter moget
öfvervägande.
Scenen var ful, till och med i det
obeskrifligt fula Tyskland.
Men jag råkade komma att tänka
på ett och annat, som kylde min
indignation.
Människan är så feg, att det faktiskt
behöfs en sällsynt hög grad af bildning
för att våga visa sig i sällskap med en
illa klädd person. (N. b. om man ej
genom samhällsställning, rikedom o. s. v.
är fullständigt skyddad.) Den bättre
människan, som med ett slags smärtsam
öfverraskning kan gripa sig själf på bar
gärning i detta, lugnar sitt samvete med
att öfverföra skulden på den allmänna
stora samhällsdumheten, för hvilken hon
såväl som andra är ett offer. Men till
slut, fegheten, lumpigheten stå där lika
oförtäckt ändå.
Gatan stör mig föga där nere under
mina fönster. Men en kväll i veckan
— en sommarkväll vid 6-tiden —
förnimmer jag därnerifrån ett ljud, som är
svårt att höra: lördagsaftonsopningen.
All hemlöshetens vånda stiger upp vid
detta ljud.
En lugn, melankolisk skönhetsglädje,
skönhetssträfvan —: det emfatiska, hög-
ljudda måste bannlysas ur din
tankevärld; med spänstighet och glädje kan
det ej förenas; det lönar ej att söka
bedöfva ovissheten med ord, som man
endast tror på i sitt uppflammande mod;
känsligt samvete i detta är en väg till
styrka.
Att vara rik och misantropisk går
väl för sig. Schopenhauer blommade
förträffligt i sitt världsförakt. Men ve
dig, fattige människohatare! — dina
vägar äro glödgade.
Hvem är den lycklige? Den som
inför det sköna (hvilket enligt La
Rochefoucauld och Ehrensvärd är »en
perfec-tion af det sanna») känner så som man
känner i förälskelsen gent emot en
människa.
Det är egendomligt, hur tanken på
att äfven det största är fattigt kan skänka
styrka och upphöjdhet åt själen.
Jesuit-principen: undandraga sig
världen — för att verka på världen, var ofta
nog äfven geni-principen.
Tron gör lefvande, d. v. s. lifvet
värdt att lefva.
Idealet ger starkaste ruset:
snabbhet, glömska, styrkefullt lugn. Tro det
sköna gör harhjärta till lejonhjärta.
Friheten är värd att man lider för
den. Har du föraktat att inordna dig
bland samhällsdjuren, så afundas nu icke,
när de ha lugn och du våndas.
Den stora konsten är chaste. Hos
de bättre moderna finns samma instinkt
härvidlag som hos de antika,
ßaude-laire taxerar sig själf riktigt. För att
inte journalisterna och recensenterna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
