Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den starkare. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STARKARE
33
lätt tillfredsställda människor, hvilka stått
vid hvarandras sida och blickat in i
gåtorna, tills allt annat blef som om det
icke varit. Så förefaller det mig
åtminstone nu, kanske därför att kvällen
kommit med något af det längesedan
förgångna. Jag tänker på de gamla
indierna, som gjorde natten till den högsta
af gudomligheter, och jag ser längre bort,
in i väsendets tysta djup, hvilket har
föga med dagen att skaffa och där vår
förborgade undran och våra frågor bo.
Själf sofver jag icke godt numera.
Det händer till och med, att jag inte
får sofva alls och därför blir jag
pratsam, när det lider öfver tio, men illa
skulle jag känna dig, om du blefve
otålig, att jag kan sitta här och tala med
dig- Jag kunde ju skrifva till Lavinia,
men — käre Sigvard — det är till dig
jag kommer. Din hand skulle, tycker
jag, hvila i min i ett fast, varmt handtag.
Mera har jag aldrig begärt och begär
det icke heller nu. Af och till ville jag
blott sluta mina ögon och känna, hur
oupplöslig vår vänskap är.
Vän och kamrat, käre kamrat, läkarna
skaka på hufvudet åt mig, och allehanda
allvarsamma tankar uppstå ofta i mitt
sinne. Dock därom sedan. Jag ville
aldrig binda dig, men ger dig inte heller
fri. Inte helt och hållet. Ingen annan
kvinna skall — åhjo, de andra få hvad
du kan ha till öfvers åt andra, men mig
ger du ditt väsen, själfva quinta essentia
af hvad jag ville ha. Det är mycket
och det är litet. Litet för dem som blott
räkna med påtagliga värden, mycket för
de andra, oss andra.
Minns du, när du sade: »Stänger ni
er dörr för mig, ska jag stå och vänta
därutanför, tills ni tar mig tillbaka, ty
er blick är så genomträngande och så
djup, att ni har mig för evigt med kropp
och själ.» Detta med kropp och själ
var ord, endast ord, som så mycket an-
Ord och Bild, 2j:e årg.
nat i lifvet, men ägde dig det gjorde
jag ju på sitt vis, liksom du ägde mig.
Längterskan inom mig och kvinnan inom
mig, detta något som jag ville tvinga
att tiga och som för det mesta väl också
teg. Allt detta hör till det förflutna.
Min sorg och mitt minne af striderna
också, käre och trofaste kamrat. Nu
skulle du få lägga din hand på mitt
hjärta, som du en gång bad om, nu
skulle du få räkna dess stundom rätt
oroliga slag. Oroliga så till vida som
jag icke är frisk, kroppsligt taladt, men
som sagdt, mera härom en annan gång.
Nu är det kväll, snart natt, och jag
älskar natten. Hvilket tänkande väsen
skulle icke göra det? När är man
någonsin så allena eller så upptagen af
sin ensamhet? Tysta timmar, fulla af
lefvande mörker, glida förbi lik en bred,
djup flod. Jag är vaken, men vet att
jag borde sofva, och det outgrundliga
något, som är sömnen, blir mitt väsens
dunkla, bidande rike. Men allting bidar,
tyckes det mig, allt är uppfylldt af
hemlighet, jag själf och tankarna inom
mig. Hvad det är för något som tänker
i mig förstår jag icke, jag förstår icke
mitt eget jag. Helt plötsligt blir det
mig bara så förunderligt klart och
förtroligt, att detta jag bor på ett klot och
att klotet sväfvar i rymderna. Men i
detsamma försvinner också det så kallade
påtagliga, all materia. Tanken är det
enda, som lefver, afstånden bli som om
inga afstånd funnes, den väg, som
skiljer jorden från solen, är icke längre än
att mina hugskott nå öfver på en sekund.
Jag är omgifven af mysterier, men
mysterierna skrämma mig inte. Likt Frans
af Assisi kunde jag kalla månen min
syster. Och mitt jag blir en gåta af
nattens gåta. Lika litet som Pascal vet
jag, hvem som satt mig in i världen och
hvad världen är. Jag kan inte ge någon
förklaring på min kropp, mina sinnen
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
