Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Klas Fåhræus’ bostad på Lidingön. Af Nils Hammarstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
NILS HAMMARSTRAND
En af de grundsatser — och kanske
den viktigaste —- som den moderna
byggnadskonsten hyllar, är att en väl
afvägd arkitektur bör konstnärligt
uttrycka det ändamål som byggnaden tjänar.
Den praktiska tillämpningen af denna
grundsats har utan tvifvel haft
hälsosamma följder. Den har bidragit till att
befria oss från en mängd af den
uppstyltade och osanna arkitektur, som såg
dagen särskildt under senare delen af
1800-talet. På bostadskonstens område
har den skänkt oss behaget af
boningshus, som verkligen äro inrättade till att
bo i och äfven utåt ge detta tillkänna.
Dess tillämpning har i allmänhet förlänat
vår arkitektur en uppriktigare och
sannare prägel.
Om någon svensk arkitekt skall
nämnas som en särskildt radikal tillämpare
af denna grundsats, är det Karl
Westman. För hans konst är den ett
lifs-elixir i alldeles eminent bemärkelse. Den
har genomsyrat hans konst ända till
ytterlighet, inte bara hans hus utan äfven
hans stolar och bord och hvarje den
minsta sak som han förlänar form genom
sitt ritstift. Han ritar förresten icke i
främsta rummet, han bygger en sak: den
må vara en gafvel, en eldstad eller ett
dörrhandtag — alltid ser den ut som om
han själf hade lagt omedelbar hand vid
den, och han leker aldrig med
pennan.
Han är alltså icke illusionist, icke
dekoratör, utan han är byggmästare i
ordets bästa och egentligaste mening.
Hans konst har själsfrändskap med den
tidiga medeltidens, och likväl äro dess
modernitet och tidsenlighet otvifvelaktiga.
Den arkaiserar aldrig — och den skattar
därför, dessbättre, aldrig åt den
konstlade naiviteten — men den bär alltid,
äfven när den är som mest »modern»,
prägel af gammal tradition, som åter har
blifvit lefvande.
Detta moderna, nya, färdiga, pålitliga
och dock traditionsfärgade, rotfasta, ofta
stämningsfulla, som är så betecknande
för hans konst, har han ånyo
öfvertygande dokumenterat i Fåhreus’ bostad.
När man ser denna byggnad inför sig,
kan man icke misstaga sig på signaturen.
Och detta intryck af en utpräglad
konstnärsindividualitet, som vet hvad han vill
och äfven vet att förverkliga det, stegras
i interiören. Dessa skarpt och klart
afgränsade rum, skilda åt genom bastanta
men dock icke formtunga, enflygliga
dörrar, dessa breda, fasta men fint
profilerade väggpaneler, dessa parkettgolf
som aldrig visa ett tillkrångladt
stjärn-mönster, dessa fast formade tak, helt
hvita, afputsade, med onekligen något
tunga profiler eller panelade och då ibland
något grofhuggna: det är rejält,
westmanska robust — men en kultiverad
robusthet.
Kultiverad, ty Westman sätter alltid
fonn på en sak — äfven när den är
någon millimeter eller kanske centimeter
kraftigare än man möjligen skulle vilja
ha den. Han är så mycket arkitekt i
hvarje tum, att något formlöst aldrig går
ut ur hans hand, äfven om det ibland
kan tyckas allt för massivt och tungt.
Och att han tidigare, i någon mån, har
låtit påverka sig af den vandeveldeska
riktningen med dess extrema och radikala
trängtan till form, hvarom vissa detaljer
i Läkaresällskapets hus bära vittne, är i
detta hänseende mycket betecknande.
Men det är ett rätt långt steg mellan
Läkaresällskapets hus och Fåhraeus’ bostad
både i tiden och i konstnärens
utveckling. Var formen där ännu famlande
ibland, har den däremot här, i Fåhræus’
bostad, fått en viss slutgiltig, fullt
utvecklad prägel. Den har blifvit fastare
och bestämdare, bredare, fylligare och
rikare, mera ciselerad. Tafattheterna ha
slipats af, och formen står mogen. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
