Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - I morgon! Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I AORGON!
aF hugo gyllander
I.
Som haf i uppror brusar mänskohopen,
det myllrar öfver marken, och det vimlar.
Och som en piskas maning ljuda ropen:
»I morgon nå vi upp till höga himlar!»
»Ett sista tag ännu, en sista möda!
En sista sten, och segerns krans vi vira!
När nästa morgons skyar glänsa röda,
i gudars boning ståndar tornets spira.»
Och hela Babel under oket krälar. —
Men ständigt har man mera sten att hämta.
Dock, när de stupa, mödans trötta trälar,
»I morgon!» ännu döende de flämta.
Men målet viker undan svaga armar,
som skälfvande sin sten mot krönet sträcka.
När stoftets högmod djupt därnere larmar,
»I morgon!» kalla, tomma rymder gäcka.
II.
En man har stannat. — Tankfull blicken
irrar
från tornets spets till hoparne som kräla.
Och plötsligt mot hans själ en gåta stirrar:
»Hvad är det mål, för hvilket dessa träla?»
»Den himmel, de med stenar vilja vinna?
Den morgondag, som viker undan bara?
Hvad skola de en gång där uppe finna?» —
»Det stora tomma!» tyckes rymden svara.
Då hör han blott förbistring under orden —
de brusa bort som vind med vindens
flöden.
Och tornet sjunker meningslösttill jorden,
och verkets herre blir en slaf åt döden.
Han böjer ödmjukt knä, och hjärtat beder
i bäfvan: »Store Gud, som bor i anden,
o, du, som ensam in i himlen leder,
du öppnat blicken —- räck mig äfven
handen!»
III.
Det ligger stillhet öfver öde slätter.
Till tysta stämmor lyss en själ i hvila.
Den spanar in i djupa stjärnenätter
och ser ur fjärran dunkel strålar sila.
Men allt är innanför, och allt är slutet
för världens larm. Det byggs ej upp,
det gifves.
Ett ljus ur mörkret långsamt, strål vis gjutet,
ett gåtfullt tal, som ord för ord blott
skrifves.
Tills strålarna bli sol, och dunkla orden
få lif och mening inför själens öga.
Då sjunker bort det sista spår af jorden.
I klarhet ligger vägen till det höga.
Fram öfver öde slätter vinden susar,
med matta genljud af hvad världen talar,
af jublet, som i Babel mäktigt brusar:
»I morgon nå vi upp till gudars salar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
