Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
57
kring ungdomen. Hans personliga
ambition, närd af hjältedrömmen, underordnar
sig snart allmänna uppgifter, och han
griper som sitt mål det demokratiska
statsidealet. Efter aflagd examen utger han
sin diktsamling, Masker, i hvilken han
förhärligar sina hjältar. Då han fått en
chefsbefattning i en arbetareorganisation, tror
han sin tid vara inne att verka i stort,
men den omvältning i samhället han
förbereder öfverstiger hans krafter; hans
förstånd förvirras under hetsen och
spänningen i hans själ, och hospitalet får ta
hand om hans person för att återställa
hans jämnvikt.
Hans plötsliga sinnesrubbning, hvars
utbrott för öfrigt är utmärkt skildradt med
hela virrvarret af sinnesförväxlingar och
hallucinationer, hvari en stockholmsk
gatustrid i den sjukes hjärna hopblandas med
slaget vid Austerlitz och han själf som
arbetarnas anförare byter hamn med den
store krigsherren, kommer onekligen väl
häftigt på och saknar, för att bli
psykologiskt öfvertygande, nödig förberedelse.
Visserligen har Ludvig Malms patologiska
lynne i det föregående betonats men
knappast med det eftertryck, som skulle låta
vansinnet framstå som dess naturliga
konsekvens. Man väntar sig ej en sådan
bräcklighet af den själsstarke mannen.
Dock är det intressant att se, hur hans
inneboende idéer förstoras och förvridas
under hjärnchocken. Karaktärsbilden har
emellertid andra brister. Man skulle vilja
finna öfvergången från det mera abstrakta
maktbegäret till den verklighetsfyllda
idealiteten tydligare aftecknade i Ludvig Malms
utveckling, och framför allt: man skulle
vilja se hans väsen mera lyftas af sin tro
och digna under sin börda. Det blir
ingen riktig konflikt i hans egen själ, hans
tankar taga ej full mandom i honom själf
utan stanna, åtminstone till en god del, å
ena sidan på det själfupptagna sökandet,
å den andra på den »sociala frågans»
plan. Det är med andra ord icke full
personlig slutenhet i människoskildringen,
som särskildt i den sista afdelningen blir en
smula tom och glappande. Ossian-Nilsson
har fått besanna, att det är vanskligt att
måla sitt själfporträtt; man är modellen
för nära, och det bereder svårighet att
kunna samla och tillknyta uttrycket af den
omedelbara introspektionen. Större konst
visar författaren i teckningen af några
scener från lifvet i skolan och vid
universitetet. Särskildt klassrummet med pojkar
och lärare, med bråk och fusk, träder
åskådligt fram för blicken, och poetisk
stämning hvilar öfver skildringen af Lund
med omnejd.
Vid sidan af sina en smula jäktade
och nervösa samhälls- och jagromaner har
Ossian-Nilsson också ägnat sig åt idyllen,
i hvars hemtrefnad han tyckes söka
rekreation för sin oroliga ande. Hans sista bok,
Lille Benjamin, är — liksom en af hans
närmast föregående — en prästgårdshistoria,
men om han i den förra lade mera an
på att skildra miljön i sammanhang med
en hel persongrupp, är det här en mer
central karaktärsteckning han sökt
genomföra. Framställningen har därigenom
blifvit mera sluten och enhetlig, berättelsen
löper efter en jämnare och fastare tråd
och utvecklar sig i ett föredrag, som har
värdet af enkel åskådlighet.
Ossian-Nilssons prosa har i denna bok vunnit icke
litet i tukt och renhet.
Hufvudpersonen, lille Benjamin, är en
landtpräst, som med ett evangeliskt
fridslynne förenar ett stort teoretiskt frisinne
och därför råkar i konflikt med sina
ämbetsbröder, som i bägge afseendena äro honom
olika. De finna honom löjlig som människa
och betrakta hans åskådning som kättersk,
brytningen blir öppnare, sedan han
utgifvit ett arbete i kyrkohistoria, hvars
odogmatiska anda kränker kyrkotron. De
trakasserier, för hvilka bröderna utsätta honom,
möter han emellertid med ödmjukhet, och
efter sin böjelse att förringa sig själf finner
han t. o. ni. kritiken till en del rättvis.
Deras ringaktning blir honom dock till
sist för stark, och hans indignation
tillgriper då bibliska vapen för att på deras
egen mark nedslå sina fiender. Då de
vägrat infinna sig till en festmåltid, han
ställt till för dem, kallar han i stället,
åberopande sig på en Kristi liknelse,
socknens fattiga till sitt bord. Tilltaget ter
sig absurdt i världens och isynnerhet i
Kristustjänarnas ögon. Författaren har
emellertid fått tillfälle att konfrontera evangeliet
med dess nutida organisation, och
afståndet, det må vara naturligt och berättigadt
eller ej, springer i ögonen. Den
förkättrade Benjamin framstår i hvarje fall som
den mera kristlige. Som någon svärmare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
