Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vittra storhetsminnen. Kvinnliga minnesbilder från Geijers och Tegnérs tid. Af Erik Hedén. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
ERIK HEDÉN
lärdomar drifvit dem därhän, och det
märkliga är, att denne gjorde allt för att
uppehålla detta sitt skrämmande rykte.
Han hade aldrig ansett döden för något
ondt, sade han, och för öfrigt hade han väl
varit Hazelius’ vän men denne aldrig hans,
därtill var skillnaden i begåfning för stor;
detta utslag af romantisk genigrymhet
misstänkte Malla vara tillgjordt. Snart
yppar han ock sina kätterska läror om kärlek
och äktenskap. Sista gången de råkades
1842, tre år efter Det går an, har
disharmonin stegrats, Almquist är pinad af allt
missnöje han rönt och — hungrig. Malla,
som ej kan ge honom rätt i hans
själsliga bitterhet, gläds att åtminstone kunna
stilla den kroppsliga. Atterbom kommer
men vägrar att råka honom.
Detta dubbla förhållande till Almquist
kännetecknar just ATTERBOM.
Hård-nackadt konservativ som person, var han
som diktälskare höjd öfver partisinnet.
Kretsens främste skald och främste
äste-tiker, stod han ock på senare år främst
i litterär tålsamhet utan att uppge sina
höga anspråk på dikten. Han var ju i
början fiendtlig mot den franska
litteraturen, men Malla fick honom redan 1816
att beundra t. o. m. M:me Genlis. Han
försvarade Goethes moral och religion
(hvilka äfven ogillades af Törneros) mot
Hwasser. Han värdesatte Runeberg lika
väl som denne honom illa.
Bland de drag Malla berättar om
honom är det typiskt smålustiga, att han
16 år gammal af sin far komministern
fick lof att hålla liktal öfver en fattig
gumma och gjorde det så svassande, att
de lefvande gummorna gapade.
Förvånande klingar det däremot för oss som
för Malla, när Atterbom, som ännu 35
år gammal aldrig kysst en kvinna,
bekänner: »sinnlighet, vällust, se där min
inneboende djäfvul!» Mitt första
rendez-vous var tydligen ingen rent litterär synd,
ehuruväl en fantasisynd. Men det var
nog ock den där djäfvulen som hjälpte
honom sprida en så förvånande
lifs-verklig glans öfver kärleksscenerna i
Lycksalighetens o.
För öfrigt intyga Malla Silfverstolpes
minnen först och sist, hur svår vägen
var för Atterbom till allmänhetens gunst.
Folkkär eller uppskattad inom societén
vart han aldrig det minsta. Men i
Uppsala arbetade han sig dock fram till en
ärad ställning äfven utom vänkretsen.
När han vid studenttågets afstyrande
1844 förde skandinavismens talan,
hyllade studenterna honom med sång,
medan de vredgades på deras forne
hjälte Geijer. Tvä år senare meddelar
Malla, att hans föreläsningar bli allt mera
berömda och entusiastiskt följda. Men
samtidigt ser man, hur klandret följde
honom t. o. m. bland vännerna. Äfven
hans vidsynthet lönades med otack. Det
beröm som Atterbom gaf Runeberg, gaf
Geijer helt naturligt också, men han
gjorde det till utgångspunkt för en del
hårdhändta yttranden om affektation och
långtrådighet, hvilka det kräfdes
Atterboms härdning för att taga lugnt. Ingen
har väl öfver hufvud låtit Atterbom lida
så som Geijer, hvilket ej hindrat den
senares biografer att klandra den förres
otacksamhet.
De direkta huggen togo desto
djupare som redan ställningen vid GEIJERS
sida för en man med Atterboms
ärelystnad och ömtålighet måste bli pinsam
nog. Täflingen var ju hopplöst ojämn.
T. o. m. Malla, som sedan så ofta tog
Atterbom i försvar, måste till en början
taga Geijers auktoritet till hjälp för att
uppskatta honom. När hon hör Geijer
(1814) utropa »bra, charmant!» om en
artikel af Atterbom, blir hon nyfiken och
intresserad. För henne som för hela
kretsen var Geijer den utan jämförelse
främste ej blott i Uppsala utan i hela
världen, Tyskland blott — af männen —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
