- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugutredje årgången. 1914 /
79

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vittra storhetsminnen. Kvinnliga minnesbilder från Geijers och Tegnérs tid. Af Erik Hedén. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VITTRA STORHETSMINNEN

79

kunde vara som moralist, anger hans
sammanpressadt hårda tankesats: »Ett
oäkta barn går ju egentligen omkring i
världen som ett lefvande brott» (1823).
Hur han kunde vara som kritiker, anas
af att han kallade Ava Wrangels sång af
Bottigers ord till Webers melodi för
»kattmusik». Hur han var som riktigt arg,
bedömdes nog bäst af hans hustru, när
hon en gång sade, att han kvällen förut
varit som en vild björn, som kommer
rusandes ur skogen och rifver hvem han
träffar. Men han var aldrig långsint, han
erkände lika ärligt sina förlöpningar, och
han kände intet af den hos många
vanliga kränktheten, när andra offentligt slå
igen mot deras egen kritik. Grälen med
Lindblad rubbade aldrig samkänslan, ja
äfven Atterbom och han bestodo det
svåra profvet att lifvet ut rädda sin
vänskap, ehuru det efter affallet och Geijers
hårda recension öfver Atterboms dikter
aldrig blef helt som förut.

Voro hans yttranden beska, voro de
också rammande. Man kan ej taga
Almquists anspråksfulla versdramer mer
på kornet än Geijer, när han yttrade om
Signora Luna: »Aj, aj, maskineriethörs
alltför mycket.» Han kunde ock i
verkliga lifskonflikter säga just det ord, som
behöfdes. När Malla efter mannens död
i sin öfverspändhet ville bosätta sig nära
sina älskades grafvar, sade han: »Nej,
icke skall öfverstinnan fästa sig vid en
graf — det är icke där man bör söka
den man saknar». Då Lindblad ännu var
obeslutsam missnöjd och osäker pä sig
själf, gjorde han honom glad med orden:
»Just denna känsla af oro öfver andras
företräde tycker jag om hos dig och
anser som ett bevis att du duger till
något.» När vidare Malla talade om
hur Bettina Arnim försummade sina barn,
instämde Geijer: »Ja kvinnan må ha hvad
hufvud som helst men vingarne måste
hon åtminstone ha af hönan.»

Så var ock hans inflytande öfver
kretsen därefter. Den första föreläsning
Malla hörde af honom (1815) väckte
henne, säger hon, ur en dödsslummer,
hvari hon länge varit försänkt. Den dag
då hon hörde Geijers tal vid jubelfästen
1817 var bland de oförgätligaste i
hennes lif. På tyska resan for hon ej som
hon hälst velat, ty Geijer ville åt ett
annat håll, »och som han är
hufvud-personen rättar jag mig därefter.» Om
Geijers inflytande i Uppsala skrifver hon
under 1822: »Kanhända gick
förtroendet för långt. Geijers ord voro nästan
orakelspråk, och sig ovetande utöfvade
han en stor makt öfver sina kolleger
och disciplar.» Törneros ville hellre ha
orätt med Geijer än rätt med >de där
andra.» Hvad en sådan mans affall från
kretsens hela idévärld innebar, antyder
Mallas i det efter brytningen skrifna
utropet om år 1824: »Ack det var en
skön tid för Uppsala dessa enighetens
gyllene dagar! — Malla inbillade sig att den
skulle räcka åtminstone så länge han
lefde, som nu syntes själen i detta
samfund.» Men det var troligen just
därför att han var själen däri som han afföll.

Ty ehuru ingen i det personliga
umgänget kunde vara en mer uppburen
kamrat än Geijer, var han till sin
åskådning i grunden en ensam man. Han
kunde ej infoga sina tankar i
tidehvarfvets rådande system så lätt som de
andra. Han märkte det, när han kom
utom Uppsala, där han hyllade det
rådande tänkesättet, emedan han själf fick
i så hög mån bestämma det. Under
riksdagen 1829 kallade han sig själf i
bref »enslingen i den stora öknen» och
skref en annan gång: »ibland vet jag ej,
om det är jag som är tokig eller om alla
andra äro det!» Samma ensamhetskänsla
uttalar han i ett riksdagsanförande från
sin andra riksdag (1840) efter affallet.
Han dög ej till partipolitiker hvarken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free