Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
CARL G. LAURIN
brott, säger logikern, mycket riktigt, men
Marie Walewska var en änglagod och
änglaskön flicka, då hon kastades i
armarna på en gammal förnäm vällusting.
Den unga grefvinnan såg Napoleon i
Warschau och upptändes af den varmaste
beundran och kärlek. Hon skulle
naturligtvis hellre dödt tusen dödar än gifvit efter
för den mäktiges och sitt eget hjärtas
önskan, men då uppträder hennes själasörjare,
ärkebiskopen af Warschau, och besvär henne
rädda Polen och religionen i detta land
genom att försöka gissa hvad kejsaren
menade med sina jätteblombuketter. I dessa
böner förenade sig hela hennes släkt och
alla hennes landsmän. Man behöfver ej
vara lättsinnig för att påstå, att det hade
varit opassande dygdigt att säga nej.
Napoleon själf hade kanske, mera genom sin
strängt upptagna tid än genom rotfast
moral, för sin del något på sin kreditsida,
då det gällde den äktenskapliga motboken
med Josephine. Det förvånade att
författaren ej roat sig med att göra
ärkebiskopens bön till den vackra och vacklande
grefvinnan till en höjdpunkt i skådespelet.
Nu var det ganska banala vändningar herr
Envall fick framföra. Jag hade tänkt mig
ärkebiskopen som någon sorts Merry del
Val typ, med finaste kultur och
imponerande auktoritet, som från en ironisk
världs-mannaton öfvergick till ett bindande
logiskt resonnerande och slutligen från en
öfverlägsen höjd af visdom med värma
och myndighet uppmanade den unga
kvinnan att bli en Judith för sitt folk, en
Judith utan gammaltestamentlig hårdhet och
grymhet, med ett framtidsperspektiv af
stilla klostermediterande, då hon kunde
bedja för Polen och sin egen själs
frälsning, allt helst framfördt med något af
den ecklesiastika pondus, som den store
italienske skådespelaren Ermete Zacconi
brukar kunna höja sig till.
Fru Bosse spelade hufvudrolen. Hennes
Marie Walewska hade mycket af dufvan
som blir en munsbit för örnen, men den
skickliga och förtjusande skådespelerskan
kunde ej göra något särskildt af den ganska
enformiga rollen.
Grefve Walewski, herr Personne, gaf
med sin säkra konst pregnans åt den elake
gäcken, och herr Hedqvist spelade »den
väldige». Det är lättare att tänka sig,
hur Napoleon såg ut då han inspekterade
gardet eller nöp storsigillbevararen i örat
än då han befann sig i den för honom
särskildt kritiska situationen att hos ett litet
trilskt eller blygt fruntimmer ödmjukt
anhålla om en kyss eller klapp. Men han
hade som bekant både läst och beundrat
Werther och visste således teoretiskt, hvad
känsla ville säga.
På Island, där isjöklar och
lavaströmmar flutit ned för bergen, där nordisk
vildhet sida vid sida med ett rättssamhälle af
redan tidigt ovanlig fasthet hade funnits,
där en renodlad manlighet var alla
dygders inbegrepp, där naturens stora och
fasta former genom århundraden återfunnos
i sagorna, där handling och hårdhet fingo
karga men sköna och varaktiga intryck,
fanns förutsättningen till ett verkligt
originellt drama.
Ibsen påverkades af de isländska
sagorna i sitt 1858 utgifna »Härmändene
på Helgeland», refuseradt både i Kristiania
och Köpenhamn af den litterära kritiken.
Det ansågs då allt för rått. Johan
Sigur-jonssons Berg-Eyvind och hans hustru,
originalet skrifvet på danska, har ej mött
liknande motstånd i sitt framträdande, då
skådespelet för ett par år sedan för första
gången uppfördes i Köpenhamn. Äfven i
Stockholm blef stycket mottaget med stort
intresse både af kritik och publik, och dess
djupa själsliga innehåll och äkta poesi
ställer det i främsta ledet af hvad som nu
tillkommit inom den dramatiska litteraturen i
Europa.
Det är ej bara gudarna som törsta efter
att då och då smaka människors hjärteblod.
Äfven vi vanliga dödliga längta att ibland
få öfvervara den offerfest, då det
dyrbaraste blöder på lifvets altare, och erfara i
våra hjärtan, att tillvaron rymmer
afgrunder af smärta. Vi känna med rysning, att
vår innersta natur, för att kunna nå sin
fulla utveckling, också behöfver härdas i
smärtans bad. Vi måste stanna och
betänka, hur vi själfva skulle, eller rättare
hur vi skola bestå profvet, då vi ställas
framför fasan och det stora lidandet.
Med hård klarhet har författaren
utmejslat de två pröfvostenarna, mot hvilka
människorna stöta sina pannor blodiga,
kärleken och döden.
Det är på Island vid 1700-talets midt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
