- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugutredje årgången. 1914 /
124

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124

CARL G. LAURIN

förträfflig. Den arme stackarens sätt
att tacka Halla för den klunk brännvin
hon bjöd på: »Det är solsken i bröstet på
en», lät alldeles rörande trovärdigt. Det
är kanske sentimentalt, men jag riktigt
gladde mig åt, att det skulle dröja 150 år
tills detta solsken genom total
solförmörkelse skulle försvinna och göra lifvet på
Island ännu kusligare.

För ett par år sedan gafs på Svenska
teatern en både lustig och originell pjäs
af Lothar Schmidt, kallad »Blott en dröm».
I höst spelades på samma seen En
kvinnas rottian. Den gick ej upp mot den förra.

Man brukar tala om sjömän till häst
med en lätt näsrynkning. En etisk
fransman, en sparsam svensk, en lättsinnig tysk
ge oss samma ängslande känsla af något
contra naturam, hvilket ej hindrar att Calvin
var född i Picardie, att sjöofficerare kunna
ta pris på kapplöpningar och att t. o. m.
berlinare ibland med behag kunna utföra
den egentligen för françaisen utmärkande
turen: damombyte. Det är dock alltid,
som kolingen uttryckte sig, »en sabla risk».

En lärd fil. d:r J. Lebius, herr
Klintberg, troligen hemma i babyloniska
skilsmässoskandaler och papuanegressers
snedsprång, kritiserar välvilligt en anonym
roman, skrifven, honom ovetande, af hans
hustru, som tillåtit sig att författa en
nyckelroman öfver sitt eget äktenskap. Men
som hon hade reserverat ett par nycklar
på sin personliga nyckelknippa, fann
maken kritikern, som dock hade kvinnan till
sin »specialitet», ett och annat i boken
öfverdrifvet och otroligt. Ingeniör Seydel,
herr Svennberg, gift med den alldeles
förtjusande fru Lilly, fröken Olga Andersson,
som inte behöfde maskera sig det minsta
och som till på köpet spelade med både
smak och lidelse, hade sannerligen ingen
annan ursäkt än sin exuberanta naturgrund
och kanske »das Variationsbedürfniss»,
hvars betydelse den store berlinske
sexual-psykologen Ivan Block, stödd på en enorm
erfarenhet, grundligt framhållit. Man skulle
också kanske som förmildrande
omständighet kunnat framhålla fru Lebius’, fru
Valborg Hanssons, betydliga attraktionskraft,
och att hon, som sig delvis själfförsörjande
kvinna, kommit att betrakta sig som en
mera afgränsad personlighet, med önskan
att se hela könsförhållandet på ett själf-

ständigt vis, att hon fann
problemställningen »trogen eller icke-trogen» väl naiv
och ville lägga hela frågan, eller hur hon
uttryckte det, på ett högre plan. Det fanns
emellertid i pjesen något af en viss kyla
och känsloråhet, som ibland verkade
pinsam äfven på förhärdade. Det finnes
knappast något som fordrar en sådan
säkerhet i tonträffning som just duetten
mellan man och kvinna. Den kan sjungas
i dur eller moll, allegretto eller andante,
det kan vara hymn eller slagdänga, men
man får ej sväfva på tonen, och i stilen
åtminstone måste man finna sträng tukt.
Då fru Lillys mamma, fru Fahlman, tröstar
sin öfver makens otrohet sorgsna dotter
med att »så mycket färre barn får du»,
blir man ej blott upprörd öfver yttrandets
tvifvelaktiga sanningshalt — Ramses II
lär ha haft 111 barn inom äktenskapen
— utan känner att ej blott småflickor utan
äfven vi grundligt fullvuxna manspersoner
bli illa till mods.

I viss mån oskyldigare, och det är intet
fel, var Algot Sandbergs Halfblod. Den
har andra fel i stället. Den är litet
half-dan. Det fanns i U. S. A. för några år
sedan en tidning, däri man i stora, kraftiga,
banala teckningar fick rafflande bilder af
det som kan roa hederligt folk,
negerlynchning i Texas, falskspel i
millionärsklubben i S:t Louis, opiumhåla i Frisco,
Rev. W. W. Kidd dömd för bigami, starke
Jack, kallad The Black Bull, har fått
näsan inslagen, kort sagdt allt trefligt och
lättfattligt, som »vanliga människor» tycka
om. I samma stil äro många af de
biografdramer med ord till, som Algot
Sandberg skrifvit. I »Halfblod» skjuter man dock
icke, om det äfven viftas något med
revolvern för att ånge att vi äro i Staterna.

Elisha Jordan, markisinna de Laurier,
är en ung, omätligt rik änka, omsvärmad
af eleganta herrar, hvilka med hänförda
handkyssar kvittera de middagar m. m.
den lika frikostiga som renhjärtade damen
bjuder på. Hon saknar dock en sorts
renhet, rasrenheten, och vid naglarnas
neder-kant skvallrar en blå skiftning, betydligt
sorgligare än den svarta öfverkanten, som
naturligtvis hos den omsorgsfullt
manicurerade och välskötta änkan var en
otänkbarhet. Handskar måste dölja hennes skam,
ty hvarje amerikan skulle instinktlikt rygga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free