Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
CARL G. LAURIN
högt. Då intrillar bland dessa pauvres
honteux af högsta rang en liten
biljardkula, en bankir med det i viss mån
välklingande namnet Hamburger. Ofvannämde
bankir, herr Arehn, hade verkligen något
af en roterande elfenbenskulas tysta och
säkra rullande öfver det gröna klädet. Han
meddelar att han funnit ypperlig, för
ma-jolikafabrikation passande lera på hertigens
egendom och att han vore villig finansiera
en fabrik, som, väl skött, skulle bli
ofantligt inbringande. Herr Arehn, hvilken
många gånger och med utmärkt skicklighet
varierat den semitiska typen, gjorde också
här ett fulländadt konstverk af Hamburger.
Redan hans silhuett, då han först visar
sig i fonden, litet löjlig men med verklig
auktoritet, var lyckad, och detsamma gäller
om såväl detaljer som helhet, den
diagonala bocken, blandningen af ironi och
humor och den säkra öfverlägsenheten och
begåfningen, som stack fram under de något
krypande formerna.
Fabriken bildas, men på militär
grundval. Som bekant äro vi i Sverige ej
främmande för af militärer alldeles ypperligt
skötta affärer, t. o. m. majolika- och
porslinsfabriker. Men på denna fabrik fanns
onekligen för mycket af militär schroffheit
och för litet af diplomatisk
geschmeidig-keit, och då von Struth, herr Bryde, med
en nästan om svenska civila affärskutymer
minnande oginhet mot nya och fordrande
kunder afspisar en stor beställning, förstår
man att det hela skall sluta med ett Jena.
Då prinsen sträcker upp denne nederlagets
organisatör, blir den olycklige
militären-affärsledarens korta »Höghet!» krigsmaktens
sista ord i denna affär. Hamburger och
hans bokförare Veilchenfeldt, herr Brunius,
en lyckad bild af oljad förslagenhet, fingo
nu reda ut härfvan och gifva en i Tyskland
välbehöflig maning att ej låta de civila
och militära maktsfärerna intränga på
hvarandras område. En amerikansk millionär
och hans dotter uppträda i pjesen. Det är
ju redan något att de ej äro klädda som
rödskinn, med tomahawker o. d., men vore
det ej skäl att regissören tittade in på
Grand Hotel och bad portiern visa
honom en amerikan?
Författarna till »Taifun», ungraren
Len-gyel och L. Biro, ha satt ihop en ganska
roande pjes, kallad Katarina IIaf Rysslatid.
Stycket var präktigt och smakfullt
iscensatt, ända in i detaljer, —
malakitbläckhornet! Regien var förträfflig, och dräkterna,
en ganske väsentlig sak i detta fall,
verkade mera riktiga i silhuetten och mera
autentiska i färgerna än man är van vid.
Skulle man komma med en liten
anmärkning på anordningarna, vore det kanske att
en rysk helgonbild borde funnits i
rummets hörn, och att åtminstone någon af
de lägre tjänarna borde haft rysk
nationaldräkt för att orientera åskådarens fantasi.
Något historiskt sammanhang i detalj ha
författarna naturligtvis ej åsyftat. De ha
blott velat pittoreskt sammanställa några
faser ur Rysslands stora moders historia.
Den geniala nordtyskan, som så ytterst
obetydligt påminde om sin morbror, Adolt
Fredrik, har målats af Roslin, och hon
tyckte då, att hon på porträttet påminde
om en svensk koksa. Ja, det skulle då
vara en af den allra duktigaste sorten, som
betraktar sitt kök som hälften valplats,
hälften laboratorium, förfärlig i sin vrede,
men med en moders ömhet och en
älskarinnas lidelse omfattande en imponerande
rad bekanta gossar, lockade lika mycket
af hennes puttrande gryta som af hennes
brinnande hjärta.
Här i skådespelet är Katarina 36 år
gammal, en synnerligen intressant ålder,
då en sorts jämvikt kan inträda mellan de
kroppsliga och de intellektuella förtjänsterna.
Som Katarina var född 1729 bör
tidpunkten vara 1765. Trettio år efteråt, då
västeuropeiska karrikatyrister framställde henne
med en fot på Moskwakyrkan Wassili
Blagennoi och den andra på Sofiamoskén,
under det att de europeiska monarkerna
med blandade känslor blickade upp mot
henne, var man mindre galant. Hur
älskvärdt skulle man ej eljest kunnat beskrifva
hennes svaghet eller, om man hellre vill,
hennes styrka, hennes behof att göra
eröfringar på alla områden, hennes kärnfulla
natur, som ville ge sig fullt och helt.
Huruvida sedan icke Vicomte de Roncourts
förklaring att ett förbund mellan Frankrike
och Ryssland skulle få karaktären af hela
det manliga Frankrikes förälskelse i
Katarina var en lindrig öfverdrift eller om det
ej ur militär synpunkt kan anses som en
demokratisk och felaktig uppfattning att,
som jag tror Katarina själf säger, hvarje
soldat borde kunna ha hoppet att bli något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
