Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
CARL G. LAURIN
Det drog ej många minuter förrän
Sol-tikow med oro såg den käcke unge
mannen närma sig majestätet, och kejsarinnan
ville, sedan hon haft en fruktansvärd
urladdning mot de skyldige och med
aller-högstegen hand under kraftiga eder och
ett ilsket duande ryckt ordensbanden och
epåletterna från brottslingarnas bröst,
framställt en önskan att personligen få tacka
ynglingen för hans mod och energi. Sedan
Katarina reducerat afståndet mellan bägges
munnar till en millimeter, börjar den
be-hjärtade officeren att känna hur de
undersåtliga och militära subordinationskänslorna
mot kejsarinnan omvandlas till mera
komplicerade och personliga, och snart kunde
han, i stolt ödmjukhet, instämma i prinsens
af Wales vackra valspråk och säga: »Ich
dien».
I andra akten var oket icke lika lustigt.
Det var snarare litet olustigt för den nye
majoren att intaga samma position som
en ung, söt och dum fru, gift med en
lidelsefull men klartänkt affärsman, en fru
som för hvar gång hon vill börja språka
aktier med sin man får munnen tilltäppt
med en kyss, ända tills maken förargad
ber henne tiga med sina affärsråd och ägna
sig åt sitt göra, intagandet af charmfyllda
attityder. Majoren-älskaren blef ursinnig
och generad på en gång, då kejsarinnan
på skämt slungade till honor» ett
finansbetänkande på ett par hundra sidor, och
glömde till den grad sin ställning, att han,
retad öfver en tillfällig otrohet hos
Katarina, som med de kejserliga också förenade
de manliga prerogativerna, i sitt raseri
sluter sig till de upproriskas plan att
göra en palatsrevolution. Denna
misslyckas, tack vare Soltikows vaksamhet, och
man får i sista akten se Katarina vackla
mellan sin plikt att skjuta Csorny och sin
känsla att skona den som så nyss kommit
hennes hjärta att vibrera.
Den smidige Soltikow spelade ut franske
ambassadören som genom en skicklig
blandning af litteraturprat och smicker innästlade
sig i det kejserliga kvinnohjärtat.
»Din nästa vid din fröjd ej glömd och
hjälplös kvide», tänkte Katarina och lät
nådens fullhet välla öfver de skyldige.
Själf fick hon, jag vet icke för hvilken
gång i ordningen, känna lifvets fullhet,
denna gången med franske ambassadören.
Då ridån faller och man hör hennes
majestäts invändningar mot Kiewkonventionen
öfvergå i suckar öfver sommarens ljuflighet
och berusande dofter, liksom hon i slutet
af första akten så starkt greps af
vårkänslorna, så förstår man, att författaren något
olika velat säga samma sak två gånger
och framkalla en liknande litterär
skönhetseffekt, som då det gäller gamla
testamentet brukar kallas »ledernas parallellism».
Hvad spelet angår var fru Brunius en
strålande kejsarinna. Man skulle kanske
ur den historiska sanningens synpunkt velat
ha henne litet yppigare. Hon hade en rik
omväxling, än trånande, än burdus, än
vänlig, än rå; replikerna om böndernas svält
sades dock väl känslosamt. Rörande
vackert — hennes rösttimbre bör kunna rå
på hvilken riktig karl som helst — gjorde
hon scenen af lifströtthet och fruktan
för ålderdomen. Herr Gunnar Klintberg
har här en ovanligt vacker replik. Jag
hade önskat, att denna detalj, där
världsklokhet och verklig rörelse sammansmälte,
hade fått en något skarpare relief, men
säkert är att herr Klintbergs
framställning af Soltikow, noga genomtänkt och
ypperligt utmejslad, hör ej bara till den
utmärkte och begåfvade skådespelarens
bästa roller, utan också till något af det
förnämsta som på senare åren förekommit
på våra scener. Det låg denna gång något
af klassisk fulländning öfver herr Klintberg.
Han släppte aldrig taget, spelade aldrig
på måfå, och det är också honom man
har att tacka för den solida regien. Det
är verkligen roligt att få se en sådan frisk
och äkta ungdomlighet som presterades af
den unge löjnanten Alexei Csorny i Gösta
Ekmans gestalt. Fru Ester Sahlin som
Anni, Alexeis fästmö, hade några små
fågelpip af god verkan. Vicomte de
Ron-court såg bra ut, men var ej alldeles som
jag tänkt mig. Han skulle ha smakat
mera af Versailles, med ofantlig pondus,
högdraget men dock intresseradt kisande
mot allt detta moskovitiska och tartariska
pack. Och i sista scenen borde man, i
motsats till allt Katarinasbesvär med den
tafatte Alexei, fått tillfälle att märka, att
de erotiska handgreppen strax innan ridån
sänktes bildade en motsats till den förres
nybörjarblyghet och gingo med den öfvade
fackmannens säkerhet och snabbhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
