Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Allen Vannérus. En svensk filosof. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
JOHN LANDQUIST
omfattande lärdom, där han just framställer
de stora naturvetenskapernas (mekaniken,
energiläran, fysiken, kemin, biologien,
astronomien) viktigaste fakta och allmänna
grunduppfattning med deras begrepp och
hypoteser. Ett motsvarande verk till
kulturvetenskapernas propedeutik — ehuru mindre
ingående än det förra — är Till det
andliga lifvets filosofi. Psykologiens — den
mellan dessa bägge vetenskapsgrupper
liggande disciplinens — grundproblem har
han behandlat i sitt arbete öfver Wundt.
Bidrag till filosofiens allmänna propedeutik,
som i synnerhet afhandlar filosofiens
begrepp, dess hufvuddelar och dess
förhållande till öfriga vetenskaper, har han
lämnat i Filosofiska konturer och
Vetenskapssystematik. Samtliga dessa arbeten
konvergera mot hans kunskapslära.
Metafysiken och värdeläran har han ännu icke
ägnat några särskilda systematiska arbeten,
men sin metafysiska grundåskådning har
han dock redan flerestädes i sina skrifter
(Den empiriska naturuppfattningen, Till
det andliga lifvets filosofi m. fl.) framlagt;
och i sina broschyrer (Kulturidealism m. fl.)
har han diskuterat principiella problem
hörande till värdeläran, hvars uppgift
enligt honom icke är blott att gifva
en värdeanalytik och värdekritik men också
att fastställa, ja värdera själfva värdena,
måhända ock skapa sådana, hvarigenom
den kan direkt inverka på lifvet och
stundom framträda som en »philosophia
militans».
Hufvudsakligen har emellertid Vannérus
sysslat med den teoretiska filosofien och
inom denna enligt sin läggning framför
allt fördjupat sig i och bearbetat det
naturvetenskapliga begreppsystemet. Han har
därunder blifvit alltmera fylld af beundran
för den naturvetenskapliga världsbildens
storhet och fasthet. Han ger ett
koncentreradt uttryck däråt i dessa ord:
Man torde i själfva verket kunna påstå, att
den empiriska naturvetenskapen är det mest
grandiosa uttrycket för människans vetenskapliga
verksamhet. Det yppersta, som uträttats inom
andra vetenskaper, går det verkligen fullt upp mot
det yppersta, som utförts inom naturvetenskaperna?
Att lyckas tyda hieroglyfer och kilskrifter är
beundransvärdt, men det är säkerligen en ännu större
bragd att hafva utforskat solsystemets mekanik —
Newton och Laplace taga priset före Champollion
och Grotefend. Och måste man icke anse att en
Helmholtz’ gärning är större än en Hegels, som
visserligen har sin storhet. Den sammansatta
enhet af experimentell skicklighet, matematiskt
tänkande och vågsam spekulation, som utmärker
den framstående naturvetenskapsmannen — J. J.
Thomson kan anföras som ett lysande exempel från
våra egna dagar — representerar, det måste erkännas,
ett högre vetenskapligt läge än t. ex. filosofens
abstrakta analyser och historikerns rekonstruerande
framställningar af människor och tilldragelser inom
folkens, staternas och kulturens sfär.
Denna synpunkt, öfverraskande från
en filosofs sida i sin blygsamma
uppskattning af filosofien, innebär helt visst en
god del sanning. Dock kan det
invändas, att Vannérus i sitt resonnemang
glömmer att åtskilliga af naturvetenskapens
hufvudbegrepp — t. ex. mekanismens eller
utvecklingens idéer — äro af filosofiskt
ursprung; naturvetenskaperna ha öfvertagit
dem från filosofien till vidare utgestaltning
och bearbetning för att sedan åter
öfverlämna dem till sin högsta användning åt
filosofien.
Allen Vannérus hyllar i sin metafysiska
åskådning en psykofysisk naturalism.
Han intar däri en särställning bland svenska
tänkare, att han med bestämdhet häfdar
materiens metafysiska existens. Han anser
den idealistiska filosofiens försök att
framställa den materiella världen såsom ett
sken af en andlighet af möjligen lägre art
såsom fruktlöst och orimligt. Den andliga
verkligheten är af en så helt och hållet
annan art än den materiella med sina
särskilda egenskaper såsom ogenomtränglighet,
kraftbestämdhet, oförstörbarhet, kvantitativ
oföränderlighet att den på intet vis kan fattas
framkalla dessa specifika verkningar. Natur
vetenskaperna, som bearbetat denna
materiella värld och utgestaltat dess grundläggande
kategorier, ha nått en så hög grad af
visshet, att det är ett otillåtet öfvergrepp
af spekulationen att betvifla denna värld
i dess säregna art och själfständighet.
Denna öfvertygelse om den materiella
verklighetens existens är en alltid närvarande
grundförutsättning i Vannérus’ spekulation;
den bryter icke sällan fram och ger hans
eljest abstrakta teoretiska framställning ett
lifligt, ja drastiskt drag. »Jag vill känna
den», utbrister han i »Den empiriska
naturuppfattningens» slutkapitel med en enkel men
lika fullt slående argumentation, »som då
han ser och hör, att ett lokomotiv rusar
in på stationsspåret, har panna att betvifla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
