Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Allen Vannérus. En svensk filosof. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLEN VANNÉRUS
159
— hvartill man, andra olikheter frånräknadt,
kan se en förebild i Cartesius’
tallkott-körtel, själens säte, — reagerar med
psykiska förnimmelser, så har en dubbel följd
af förlopp ägt rum, hvaraf den ena
serien faller inom det organiskt-fysiska
området, den andra inom det psykiska» (anf.
arb., sid. 390). Likaledes när denna
psyko-fysiska enhet manifesterar sig utåt i
yttervärlden, så äger en dubbel process rum:
på den fysiska sidan försiggår blott en
mekanisk reflexprocess, utgående från vissa
atomrörelser och fullkomligt sluten inom det
materiella området, på den psykiska en viljeyttring
åtföljd af en handling. Här lyckas
emellertid Vannérus icke, lika litet som
parallellpsykologer i allmänhet, strängt hålla upp
sin parallellism. Det fysiologiska
betraktelsesättet spelar in på det rent psykiska
området. Också från psykisk sida framstår
»viljeakten» som strängt determinerad eller
rättare—då detta predikat upplöser begreppet
viljeakt — viljan är blott en följd, en
funktion af vissa känslobetonade
förnimmelser (motiv), hvilka han återigen med en
misstänkt dualistiskt klingande formulering
förklarar föranledas af sensomotoriska förlopp
(anf. arb., sid. 404) eller i hvarje fall
motsvaras af dessa. Här förefaller det alltså
som om vi finge tre förlopp af aftagande
verklighetsgrad: den sensomotoriska
processen, som afspeglas i n:r 2, de
känslobetonade förnimmelserna, som återigen
afspeglas i n:r 3, viljeprocessen. Detta
betraktelsesätt kunde ännu låta höra sig, om
viljan alltid vore en enda och jaget kunde
föreställas som sammanfallande med det
verkande motivet. Men svårare blir att
med denna förklara de handlingar som
föregås af motivstrid och öfverläggning.
Denna flerhet af motiv representeras då
enligt parallellteorien från den fysiska sidan
af ett system af hvarandra mer eller mindre
hämmande atomrörelser, hvilka förhindra
det omedelbara utlösandet af en motorisk
process.
I denna konstruktion, som Vannérus
utan reservation refererar från Wundt,
förråder sig äfventyrligheten i den
parallel-listiska hypotesen. För det första är talet
om atomrörelser väl dunkelt. Försiggå
de utom jaget (den psykofysiska atomen)
och endast sollicitera det, eller försiggå
rörelser hos jagatomen själf? Hur som
helst, jaget är en skådeplats för motiv-
strider, knutna till atomrörelser; det är
tillika som den passiva undersåten, som
alltid hyllar segraren: det segrande
motivet, resp. atomrörelsen. Jaget afslöjar
sig kort sagdt enligt denna teori som ett
sken, och någon vilja existerar icke.
Här framträder begränsningen i Allen
Vannérus’ filosofi, den begränsning han
delar med alla determinister eller
intellektualister. Hela denna teori strider mot
den psykologiska erfarenheten, som dock
är den enda omedelbara åskådliga
verklighet vi här kunna anlita och som Vannérus
nu våldför för en teori alldeles i likhet
med de rationalister, hvilkas spekulativa
öfvergrepp på naturprocessen han själf
tillbakavisat. Den inre erfarenheten bestrider
för det första, att jaget är passivt. Den
lär vidare, att just under en viktig
motivstrid växer jaget, utvidgas, fördjupas i sitt
medvetande, i och med det att det öppnar
porten för minnen från skilda vägar. Det
ställer till en aktiv rannsakning, som
ingalunda kan jämföras med en
sammandrabbning af mekaniska motiv, resp.
atomrörelser. Motiven äro inga fasta storheter
men synas själfva besitta en viss makt att
växa, advocera, dra till sig skäl och
minnen, vara med ett ord liksom smärre
jagenheter. Erfarenheten lär ytterligare att jaget
känner alla motiven inom sig. I den
deterministiska uppfattningen är denna
jagenhet eliminerad, och kvar står blott ett
spel af isolerade krafter, hvilkas koexistens
inom en medvetenhet blir oförklarlig. Men
vi skola icke ytterligare fördjupa denna
kritik; den har i sin allmänna riktning
mot den psykologiska determinismen
tidigare från min sida utförligt blifvit gjord
(i Viljan, 1908).
För öfrigt kan icke, som ofta
fram-häfts, parallellteorien följa den psykiska
orsaksräckan längre än till sensationen, med
mindre den påtar sig absurda konsekvenser.
Det skulle icke vara hvisselpipans ljud som
från den psykiska sidan sedt kallar arbetaren
till hans fabrik utan hvad — någon andlig
motsvarighet till hvisselpipan? Det skulle
inte vara det påkörande lokomotivet själft
som utsläcker individen som psyke, utan
lokomotivet som andlig makt, kanske den
platonska idén? Parallellteorien kommer
i samma dilemma som spiritualismen, som
den förhånat.
I själfva verket bli både den ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
