Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Allen Vannérus. En svensk filosof. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
JOHN LANDQUIST
terialistiska, den parallellteoretiska och
den spiritualistiska psykologien lika
orimliga. Det grofva populära betraktelsesättet,
att materien inverkar på själen och tvärtom,
för hvars undgående alla dessa teorier
blifvit byggda, är det i själfva verket så
ofattbart, och om det erbjuder svårigheter,
föreligger inte här ett fall, då tanken har att
böja sig för fakticiteten ? Det kunde
tänkas, att orsaken till dess svårbegriplighet
låge i vår tankes ensidiga abstraktioner.
Antag den förbjudna föreställningen om en
ömsesidig förbindelse i det ursprungliga
psyko-fysiska substanselementet, och många
svårigheter skola lösa sig. Låt lifvet inbäddadt i
materien af oss icke vidare tillgänglig
anledning blott det allra minsta väckas, och
det låter tänka sig, att det omärkligt leder
materiens atomrörelser i en för sig
gynnsam riktning, varsamt organiserar materien,
slås ner, slumrar in men åter börjar på
nytt. De sig utvecklande organismerna
bli då ett uttryck för lifvets seger öfver
materien, och medvetandet vidgas i
proportion med organismernas inveckling. Den
mänskliga hjärnan kan enligt denna tanke
med en grof bild föreställas som en
järnvägsknutpunkt, själen som
stationsinspek-toren och ställkarlen, sensationer och
motoriska reaktioner som ankommande,
respektive afgående tåg: tågen växla på
stationen in på nya spår, fortlöpa direkt
eller få stå kvar tills vidare allt efter
ledningens order, d. v. s. jagets
ändamålsbegrepp. Att medvetandet slocknar när
organisationen upprifves på någon punkt,
är ingen gåta, ty organisationen med sina
mångsidiga relationer är just medvetandets
uttryck, dess byggnad, dess organ enligt
det gamla betraktelsesättet. En dylik
nyvitalistisk åskådning, här lösligt
skisserad, synes icke möta samma absurditeter
som öfriga teorier om förhållandet mellan
själen, kroppen och yttervärlden.
Härmed blir äfven friheten räddad, så
långt den sträcker sig till gränsen för
hittills uppnådda mänskliga resultat. Kulturen
blir lifsarbetets direkta fortsättning, och
man kan bygga en klar evolutionism,
ogrumlad af mekanistiska hypoteser. Vi
behöfva inte längre möda vår tanke med
paradoxen att friheten finns inte men den
är värdefull, ergo är anledning att uppfatta
människan som om hon vore fri. Vi säga
tvärtom i andan af en helt annan, i den
moderna filosofien från Bergson utgående
»Philosophie des als ob»: människan nödgas
genom sin intelligens’ läggning betrakta
sina förflutna handlingar som om de vore
ofria.
Vannérus, som när han filosoferar öfver
det andliga lifvet själf ställer upp
frihets-och ändamålskategorierna som de högsta,
under hvilkas hägn mänskligheten utformar
sin kultur, har den allra största svårighet
att förena dessa kategorier med sin
determinism. Å ena sidan erkänner han, att
frihetsidén är »en lifsfrämjande idé» men
fasthåller samtidigt att »människan är reelt
och ur teoretisk synpunkt ofri». (Lära och
lif, sid. 24). Men detta att en lögn skall
kunna främja lifvet och det icke
existerande frambringa något realt synes inom den
andliga sfären en lika ologisk tanke som
inom den naturvetenskapliga att af intet
kunde bli något. När Vannérus insätter
personlighetsidén, inneslutande frihetsidén, bland
de verkande krafterna i personlighetens och
därmed i kulturens utveckling, så har den
osanna frihetsidén börjat bli så aktuell, att den
blir misstänkt verklig, och nödvändigheten
så verkningslös, att den kryper tillbaka i
det overkliga. I själfva verket blir i
Vannérus’ kulturfilosofi den undantagslösa
determinationen blott en vintergata, som
tindrar öfver himlahvalfvet i spekulationens
nätter, men friheten kulturlifvets sol, som
lyser öfver dagens arbete. —
Den mänskliga kulturvärlden bildar för
Vannérus ett ändamålens rike, som också
äger sitt fasta stöd i universums
ursprungliga psykiska bestämdhet. Vid den fysiska
objektivitetsvärldens sida står den andliga
objektivitetsvärlden, som bildar ett system
af värden. Etikens högsta mål, sådan
Vannérus skisserat den, blir då att verka
i denna objektiva kulturvärlds tjänst. Han
anser, att den kristna etiken såsom
uteslutande individuell och interindividuell
personlighetsetik lider af en begränsning,
som kulturen i en viss riktning måste
öfverskrida. Den moraliska verksamhetens
vidaste positiva mål är att skapa och
främja kulturens objektiva värden och
lifs-värdena öfverhufvud (»värdeidealism»).
Vannérus’ filosofiska system har en
imposant och tilltalande öfverskådlig
karaktär. I hans tankebild framstår världen
som ett oberoende, inom sig slutet, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
