Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 CARL G. LAURIN
behofvet påkalladt, och instämde af hela
mitt hjärta med den blide Franzéns ord:
Ingen Erato på Thules fjällar
Gratierna böd till dans.
Interdum dormitat ej bara Homeros,
utan också Schnitzler kan slumra då och
då, det intrycket fick jag af hans
Intermezzo, som också bara blef ett kort
intermezzo på Intima teaterns affisch. Man
skall, då det är fråga om äktenskap, säger
Luther, inte fundera för länge, »Schlage
nur frisch zu», rekommenderar han. Det
finnes lyckligtvis en medelväg mellan
Luther och Schnitzler, alla fästningar kunna
ej tagas genast med stormande hand, men
det blir också långtrådigt med årslånga
strategiska och ballistiska försök, som t.
ex. då fästningen Bredas belägring på
1620-talet blef någon sorts artilleristisk
krigshögskola.
Här i Schnitzlerpjäsen springa minor
och kontraminor. Man underhandlar med
diplomatiska förbehåll, och genom de mest
taktiskt invecklade rörelser blir det erotiska
kriget oafgjordt, ehuru under ett nattligt
angrepp bevakningen vid den innersta
bastionen öfverrumplades.
Det unga konstnärsparet är så
finkänsligt, så uppriktigt i sitt erotiska
mellan-hafvande, att det trasslar till alltihop. Man
klyfver erotiska hårstrån i stället för att
kyssas eller gräla som vanliga människor.
Det är rent ut en suck af lättnad som
drages, då mannen under en period af
samvetsskilsmässa förför sin fru, och den
andra lustbetonade sucken drages, när
maken, som man hoppas för alltid, ger sig
af från det äktenskapliga hemmet. Duetten
mellan sångerskan-makan, fröken
Borgström, och kompositören-mannen, herr
Hanson, tröttade äfven ovanligt tåliga,
trots ett skickligt och nyanseradt spel hos
båda.
Fröken Borgströms obligata melankoli
var i detta fall lika riktig ur rollens
synpunkt som fruktansvärdt gäspalstrande. Det
var väl att ej bondetåget blef bjudet på
Intermezzo. Hade alla bönderna gått dit
af sig själfva, något som jag näppeligen
tror, skulle den lilla vackra teatern haft
lapp på luckan till början af maj.
Samma lust att låta »beslutsamhetens
friska hy gå uti eftertankens kranka blek-
het öfver» visar det originella och
betydelsefulla skådespel, som ur alla synpunkter
blifvit en heder för Dramatiska teatern.
Det är Schnitzlerkännaren herr Gustaf
Linden som vi ha att tacka för både
öfversättningen och den utmärkta regien i
Professor Bernhardi.
Människan skapade gudarna efter sitt
beläte, heter det. Den godmodige storätaren
och slagskämpen Tor påminner om nordbon
lika mycket som den för rättfärdigheten
nitälskande Jehova, i detta afseende, är
smickrande för israeliterna. Skulle Wien ha en
stadsgud, torde dennes erotiska
förhållanden säkert uppvisa samma pittoreska
omväxling som Zevs Kronidens. Schnitzler är
wienerjude och tyckes älska blonda, svarta
och rödhåriga kvinnor samt rättfärdigheten.
Han känner och förstår till den grad de
mänskliga svagheterna, att han ursäktar
snart sagdt alla möjliga synder och laster
utom möjligen antisemitism. I professor
Bernhardi har han resolut lämnat damerna
utanför. Sjuksyster Ludmillas två eller tre
repliker äro de enda kvinnliga i stycket,
där nitton herrar resonera om allting utom
erotik. Schnitzler har här underkastat sig
en sorts erotisk svältkur. Jag såg det i
Wien förbjudna skådespelet i den
förträffliga form som Kleines Theater i Berlin
gett det, och erkänner, att jag då hade
den klenmodigheten att tro det omöjligt
på en Stockholmsscen. Den intelligenta
tolkningen och det utmärkta samspelet på
Dramatiska teatern visar, att jag hade orätt.
På ett sjukhus i Wien ligger en ung flicka
på sitt yttersta. Hon vet ej af sitt
kritiska läge. Då en katolsk präst anländer
för att mottaga hennes syndabekännelse
och ge henne sista smörjeisen, anser den
judiske öfverläkaren, professor Bernhardi,
att det skulle vara inhumant och troligen
påskynda dödsögonblicket att låta honom
komma in. Sjuksystern underrättar
emel-tid på eget bevåg patienten, som aflider
innan prästen hunnit in. Prästen anser
sig oberättigadt hindrad i sitt heliga
ämbete, och lika naturligt som sinnrikt påvisar
författaren, hur denna i lugn och värdig
ton utspelade konflikt mellan två
hedersmän urartar till »fallet Bernhardi», som
uppstår sedan den lilla händelsen, förstorad
af pressen, förgiftad af intriganta kolleger
och slutligen uppblåst af de raslidelser,
som göra Österrike till ett af Europas oro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
