Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
CARL G. LAURIN
Fot. Atelier Ja%ger.
MIKAEL FOKIN I SCHEHERAZADE.
Erotik förekommer ej, icke ens något
vidare om Stenbocks rörande förhållande
till sin grefvinna — »hans allra kiæraste
nuppetuppa» — som han i sina bref
öf-veröser med de ömmaste kärleksord.
»En uppsättning som denna», skref för
ett trettiotal år sedan John Ruskin om en
konstnärligt uppsatt pjes på Princess’s theatre
i London »har gjort mer för konsten än alla
konstprofessorer i kristenheten.» Jag tänkte
på den gamle skönhetsprofetens något
öfverdrifna ord, som jag läste för bra länge
sedan, då jag nu såg »Scheherazade».
Man hade en stark lust att ropa: »tack
ska ni ha, så där ska det vara.» Vi ha
gnällt och gnatat öfver banalitet, torrhet,
schablon och fula dräkter i baletten. Hela
konstformen har förefallit som en förtorkad
gren på konstens träd, en vanprydande
utväxt på operan, tråkig som en akademi
utan snillen och skalder. Då blir det
plötsligt ett siande och talande med tungor,
mäktiga diktverk och jublande hymner i
akademien och i baletten i stället för
likgiltig benekvilibristik, sötsliskighet och
fadd-het, i stället för dräkter, liksom hopköpta från
ett restlager i Västerlånggatans enklare
butiker, får man se en explosion af skönhet. För
ett år sedan beskref jag i denna tidskrift
mina intryck från baletterna’ »Sylfiderna» och
»Kleopatra». Jag såg denna gång
»Karna-val» och »Scheherazade». Den vanliga
baletten, som är så ansträngande för
åskådarnas käkmuskler, är af dessa ryssar,
genom en sorts genial sensualism omskapad
till något, hvarom till och med Rodin
förklarat, att det för honom blef en sällsynt
skönhetsupplefvelse. Då man tänker på,
ur hvilken själens böljgång en liten god
dikt eller teckning uppdyker, så häpnar
man vid tanken på, ur hvilket brusande
haf af siden och silke, med färgnyanser
som pärlors och blågröna ädelstenars som
Léon Bakst öst sina dräktfantasier. Något
af mystisk sensualism, någon sorts Gustave
Moreau-orientalism blandar sig hos Bakst
med en Aubrey Beardsleys skarpa
uppfattning af hur tids- och lokalfärg kunna i
dräkten få en sorts stiliseradt
skönhetsvärde, som på det kultiverade sinnet
verkar underbart eggande. Det är emellertid
operastyrelsens förtjänstfulla initiativ och
naturligtvis våra älskvärda, i sin konst högt
begåfvade ryska gäster vi ha att tacka
dels för deras egen fulländade dans och
dels och viktigast för den skönhetsimpuls
vår egen, redan förut tekniskt så
förträffliga balettkår erhållit af den energiske
Fo-kin och den älskliga madame Fokina.
Programmet Karnaval, den
venetianska akten ur Hof[manns sagor samt
Scheherazade var idealiskt sammansatt.
»Karnaval» är en utmärkt introduktion, där till
tonerna af Schumanns Karnaval i ett rum,
omramadt af gardiner som försvinna i
taket och möbleradt med några möbler med
svällande stoppning, dockskåpsliknande i
det ofantliga rummet, liksom i en dröm
en serie maskeradtyper fly för och famna
hvarandra, där några glimtar af lystnad
blänka fram bland de lekfulla upptågen,
och det hela har något af fjärilars
fladdrande lätthet, något på en gång overkligt
och förtjusande, som en ung flicka skulle
drömma sig en maskerad.
När ridån gick upp för den lofsång
till den jordiska kärleken, där Offenbach
inlagt sin vaggvisa för fullvuxna, som ha
ett kvinnobröst till hufvudkudde, fick man
som ett slag för örat. Hade de mera
ömtåligt kännande i »Karnaval» med ett lätt
missnöje betraktat de röda ornamenten
upptill på gardinerna, det enda felet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
