Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Sibelius. Af Erik Furuhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
ERIK FURUHJELM
JEAN SIBELIUS. 1867.
ningar och skolor, allt efter som de af
granskaren inriktas mot än den ena, än
den andra kulturperioden. Det sker
emedan jag i uttalandet tycker mig finna en
bekräftelse på mina egna tankar om den
konstnärs ställning i kulturhistorien, hvars
namn läses i rubriken, och hvars verk och
personlighet jag i korta drag skall söka
skildra.
Äfven Sibelius’ tondiktning är i mycket
svanesång, äfven i en stor del af hans
konst sjunger sig ett tidehvarf till ro, också
hans musik utgör i viss mån den
mäktiga slutstenen i en kulturbyggnad,
sammanfattningen, facit af det väsentliga i en
periods känslo- och tankelif,
åskådningssätt, ideal och sträfvanden.
Jag tänker på det runebergska
tidsskedet.
Runebergs tid var framförallt den
nationella väckelsens, uppblomningens,
hänförelsens, en tid af oaflåtligt intensivt
byggande på någonting som förut funnits blott
till namnet, i fantasin: kulturellt
oberoende. Hvad allt som då gjordes för dettas
nående är kändt och behöfver icke här
antydas. Men hvad jag ville ha sagdt är,
att den skönhetskult, som föddes i samband
med väckelsen, icke blef det enda och
uttömmande utslaget i estetisk form af de
rörelser, som behärskade tiden.
Mänskligheten står olika idiom till buds, genom
hvilka den kan ge ett konstnärligt uttryck
för sitt yttre och inre lif. Ett idiom är
ordet, ett annat tonen. Och en period
lägger sig, såsom Nietzsche med sin
geniblick fastslagit, sällan till ro, förrän de
olika medlen blifvit utnyttjade, hvart på
sitt sätt gifvit en bild af densammas
prägel.
Så begaf det sig ock, att Jean Sibelius’
tondiktning, liksom Runebergs skaldskap
på sitt gebit den första fullmogna frukten
af finsk skaparkraft, blef ett uttryck, icke
främst för den nya tidens strömningar, utan
för en epok, som redan tyckes ha spelat
ut sin roll. Och vi skola se, att det icke
endast var de nationella tendenserna som
gaf den nya musiken dess prägel af
renässanskonst, utan att ock det estetiska
åskådningssättet, skönhetsläran, i mycket
väsentligt blef detsamma som det slocknande
tidehvarfvets.
Man har visserligen stundom, med tanke
på en förment kulturhistorisk
nödvändighet, velat göra troligt, att den paciuska
musikepoken skulle varit den tonande
spegelbilden af den runebergska diktperioden.
Jag skulle tycka att man icke sett djupare
in i företeelserna vid uppdragandet af
denna parallell. Man synes mycket snarare
kunna uppställa jämförelsepunkter mellan
den finska tonkonstens små pioniärer och
de skalder som föregingo Runeberg, och
hvilkas främsta betydelse var att de
förberedde jordmånen och gjorde sinnena
mottagliga för den nya poesi, som skulle
komma. Det specifikt finska (behöfver jag
väl säga att jag icke härmed främst afser
yttre formella egenheter) var ju synnerligen
litet för handen hos, den ena, såväl som
hos den andra gruppen kulturbärare. Den
paciuska periodens musikaliska konst var
i allt hufvudsakligt efterklang, ett eko af
den tyska förromantiken eller
efterklassi-cismen. Dess intentioner må ha varit
hvilka som helst, någon egen ton lyckades
den icke uppamma: intrumentalmusiken,
å hvilken ett direkt inflytande af poesin
icke var nödvändigtvis gifvet, blef den
mest epigonartade, och i vokalkonsten,
som merändels hade finländsk poesi som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
