Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Sibelius. Af Erik Furuhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN SIBELIUS
22 7
hållet, idén, och allt sammanhålles af den
mäktiga känslointensitet som är Sibelius egen.
Skildringen är detaljrik med all sin fart och
omedelbarhet — den starka begåfningen!
— koloriten är icke i dålig mening
grotesk, trots den djärfva clairobscuren, och
icke heller öfverlastad. Utformningen,
fort-spinningen är blott ett grand rapsodisk, en
ofullkomlighet kännetecknande den tidigare
perioden. Intressant är En saga icke
minst genom den romantiska blandning
af olika element, stämningsinnehållet
företer. Substansen är dels finsk: det ödsliga,
vilda, inåtvända, dels typiskt ossiansk: den
mörka glöden öfver de elegiskt och
dystert färgskimrande bilderna. Kompositionens
stora verkan härrör i hög grad af den
kraft, hvarmed tonskalden skildrat det
öfver-naturliga, och den starka etiska effekten
är känslan af litenhet och vördnad inför
dess uppenbarelse.
Något år därpå komponerar han
Vårsång och yppar andra egenskaper: hans
egna, extatiska naturkänsla svallar första
gången fri och suggererande i denna
brusande hymn till det unga lifvet och den
spirande kärleken. De ljusa färgerna får
han tillfälle att använda i de glada och
brokiga Karelia-bilderna, hvilka han
tecknar med ett hos honom rätt sällsynt
sprudlande humör och med ett sentiment, som
icke oangenämt tangerar det populära.
Instrumentationen med det rika bildspråket
frapperar här som i Vårsång genom sin
friskhet och kristalliskhet.
Jämförda med hänsyn till formen
bekräfta dessa det tidigaste skedets
orkester-dikter mitt påstående, att de lyriska
inspirationerna till en början äro de helast
och proportionerligast gestaltade. En
saga med sitt rika material och sin vida
syftning får icke alltigenom en fullt
konsekvent episk genomföring, den i och för
sig utomordentligt starka skildringen
sönderfaller stundom i episoder. Af
Karelia-styckena är ouverturen rapsodiskt utförd,
medan de mindre teckningarna äro afgjordt
mera enhetligt formade. Vårsång åter är
det formskönaste, mest harmoniskt afvägda
i Sibelius’ tidigaste orkesteralstring.
Emellertid har han nu pröfvat sina
krafter på olika gebit, i olika genrer: utom
lieder och orkesterverk har han skrifvit
klaverstycken, några bagateller och en
sonat, i hvilka hans personligt-finska egenart
JEAN SIBELIUS. TECKNING AF ALBERT
EDELFELT. 1904. Tillhör hr Jean Sibelius.
visserligen manifesterar sig, men icke, såsom
i en del sånger och framförallt i Vårsång och
En saga, förenar sig med en vid
universell tendens, utan sluter en mur kring sin
lilla värld; kammarmusikverk (manuskript),
af starkt subjektiv läggning, intressanta
studier i den stora cykliska formen, som
han sedan icke upptar förrän i slutet af
sin andra period. Han har mognat som
människa och konstnär, hans själfkritik har
väckts, han vet att fullt lämpa
dispositionen af sina verk efter sitt kunnande, han
griper sig främst an de lyriska formerna
och den obundna, kontinuerliga episka,
och han finner tvenne motivvärldar som
förmå fängsla honom helt: mytologin och
historien — och nu följer en lång rad
mästerverk.
Sibelius’ mytologiskt-historiska sinne,
intimt sammanhörande med det
nationella, är lefvande och starkt. Han äger
en sällsynt förmåga — yppar häri
släktskap, den enda f. ö., med Wagner — att
försätta sin ande utom det närvarande,
tillbaka i en disig forntid, anamma dennas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
