Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Sibelius. Af Erik Furuhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN SIBELIUS
22 7
syntes vid syntes han uppställer; han
fördjupar sig sällan i psykologiska
detaljskildringar, men han ger syntesen i en
lefvande kraftig profil, som ovillkorligen
öfvertygar. Detta sätt att skapa — privilegium
för prometeiskt impulsiva andar som
Sibelius — har väckt den ofta uttalade
beskyllningen för rapsodiskt gestaltande. Om
insinuationen äger berättigande för några
verks, t. ex. »Sagans», vidkommande, är
den dock öfver hufvud taget icke befogad.
Ty dessa »episoder», som ställas mot
hvarandra, ha nästan alltid i Sibelius’
symfonier ett starkt och odisputabelt logiskt
inbördes samband: däraf det, trots den
skenbara lösheten, monumentala helhetsintrycket.
Så oafbrutet lungt inspirationen än ofta
i mindre verk kan flyta hos den med
Runeberg besläktade Sibelius, emanerar den
ej sällan i, låt vara, godtyckliga men
elementärt arbiträra formgestaltningar, då hans
ande famnar vidare uppslag — det är den
oemotståndligt fängslande, låt oss säga
svagheten-styrkan i hans konst.
Intet som helst program för verket har
komponisten bifogat som vägledning, men
stoffets mytologiska art synes mig
oförtydbar. (Sibelius musik förefaller mig öfver
hufvud vara fri från »programmatiska»
element, ehuru stundom motsatsen,
förmodligen vid förväxling med det »rapsodiska»
draget, af en del granskare framhållits).
Introduktionen ger oss fonden och
grundstämningen : ödslig, dyster sagomiljö,
någonting fatalistiskt tragiskt i anslaget; en
aningsfull beklämdhet i atmosfären: det är ett
djärft grepp detta, sällsynt i den
symfoniska litteraturen, att genom en enkelt
tecknad prolog lätt förbereda åhöraren,
ingifva honom en dunkel känsla af det
annalkande ; ett grepp af dramatikern Sibelius,
hvilken i denna skapelse mera än
annorstädes uppfyller framställningen. — Scenen
befolkas under verkets lopp med
mytgestalter, kämpande, och sjungande sin lidelse
och sin frihets- och solträngtan, och
Sibelius framstår här, liksom i En saga, som
en finskossiansk förtäljare. Men koloriten
är i symfonin mörkare, mindre brokigt
skiftande, naturmålningarna
genomströmmade af en nordiskt friskare luft.
Första symfonin bär förvisso inseglet
af Sibelius’ individualitet, men målningen
är i alla fall objektiv; tonskalden står
själf på sidan om handlingen, då han ska-
Fot. Atelier Nyblin.
JEAN SIBELIUS. 1906.
par denna ödemarksdikt, där ödeskampen,
som utspelas, ur forntidsdunklet stiger fram
för åhörarens inre syn.
Men plötsligt sker ett omslag i Sibelius’
lif, han öfverger mytologi och historia, går
till sig själf, analyserar sitt lif och finner
i sin egen personlighet och i dess diktan
och traktan nytt stoff för sitt skapande.
Så komponerar han sin andra symfoni
(1902), i hvilken han utöser hela sin rika,
storhets- och skönhetsträngtande ande. Med
sina själsmålningar, ljusa och mörka, lugna
och lidelsemättade, omväxlande med
naturbilder, dels af nordiskt strålande skönhet,
dels dystra, framstår verket som ett af de
idérikaste i Sibelius’ alstring. Genom
diktionens äfven för Sibelius ovanliga fullhet,
instrumentationens prakt, tonbyggnadens
mäktigt momumentala resning och genom
den starka optimism, som slutligen, med
en i Sibelius’ alstring enastående
öfvertygande kraft, i en väldig stegring utlöser
sig ur personlighetskampen, har symfonin
blifvit den kanske högst uppskattade af
hans orkesterskapelser. Emellertid står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
