Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Sibelius. Af Erik Furuhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
ERIK FURUHJELM
icke melodistoffet här alltigenom på fullt
samma höga nivå som i första symfonin.
Något fore detta genombrott, vid tiden
för första symfonins tillkomst, inträffar
blomstringsperioden på liedens område.
Komponisten skapar i snar följd ett stort
antal sånger, af hvilka flertalet
ogensäg-ligen intar en rangplats inom lyriken öfver
hufvud (jag menar icke blott den
musikaliska). Tonskildringen i dessa nya lieder
är själfständig och uttömmande. Sibelius
nyskapar dikten helt och hållet. Hans
deklamation af texten är städse utan vank,
mönstergill, men han låter den icke influera
på musiken, som han formar till ett i och
för sig helgjutet konstverk. Huru makalöst
gestaltas icke t. ex. ’Säf, säf, susa’, där
han inom den knappa ramen koncentrerar
ett helt gripande drama och en hel
naturmålning. Bland dessa sånger märkes
vidare »Var det en dröm?» — ha någonsin
det elegiska och resignationen gifvits
renare och mera rörande sköna uttryck!
Förtjusande eteriska inspirationer i samma
art äro »Den första kyssen» och »Demanten
på marssnön», »Svarta rosor» med sin mörka
lidelse och dystert praktfulla diktion, »På
verandan vid hafvet» med sin naturmystik
och oändlighetsträngtan o. s. v. Ideal
formskönhet kännetecknar nästan alla dessa
lieder. Icke en ton för mycket eller för
litet — allt är fulländadt afvägdt, jämnadt och
slipadt. Känslan är diskret och kysk i all
sin intensitet. Förvantskapen med
Runeberg är här påtaglig. — Vid denna
tidpunkt tillkomma dessutom trenne af de
märkligaste vokalkompositionerna med
orkester: en berusande Dionysos-dityramb för
kvinnokör (text af Rydberg), där melodik
och instrumentation skönt sammangå i en
klassiskt-hellenisk totalverkan, »Atenarnas
sång» (Rydberg), hvilken genom sin lika
stolta och kraftfulla som varma diktion
blifvit en ungdomens nationalsång, och
balladen »Koskenlaskian morsiamet»
(Fors-styrkarlens brudar), där naturmålningen är
fascinerande realistisk.
På andra symfonin följer en mängd
verk, hvilka merendels besjälas af stark
idealistisk anda, i hvarje fall
kännetecknade af en ljusare motivkrets och af en
mindre romantisk behandling af stoffet än
den föregående periodens alstring. En
framskjuten plats inta
skådespelsillustrationerna, i synnerhet musiken till Pelléas
och Mélisande, där Sibelius som
psykologisk kommentator når en märklig höjd och
där hans lyriska ådra gifver sitt flöde i en
lika sagobetonadt vacker som förnämt
behärskad melodik. Rika på träffande
skildring och formell skönhet äro ock sviterna
Belsazars gästabud och Svanehvit.
Han skrifver vidare en violinkonsert,
full af frisk romantisk poesi, och med
den stora förtjänsten, att diktionen
aldrig är ytligt virtuos. Genren har väl
dock icke i högsta grad intresserat
upp-hofsmannen, att döma af en viss formens
motsträfvighet och en ställvis
oproportionerlig instrumentation. Så en ny
Kale-vala-legend, Pohjolas dotter, där en ny
tendens rätt tydligt märkes, som efter andra
symfonins utåt riktade personlighetsskildring
småningom börjar göra sig gällande.
Sibelius vänder sin blick från de yttre
företeelserna. Han sluter sig inom sig själf
allt mera. Han begynner skildra den »inre
handlingen», de intima känslornas rörelse.
Han skapar känslolyrik, känsloepik och
känslodramatik, hans stil blir allt diskretare:
hans rytmik lugnare, hans diktion mera
subjektivt afmätt, dess skönhet af en mindre
uppenbar och tillgänglig art,
instrumentationen allt mera eteriskt genomskinlig. Men
uttrycket blir icke mindre intensivt,
tvärtom, pregnans blir just karaktärsdraget:
Sibelius’ stil blir expressionism. Formen,
som i hans föregående verk gjutits efter
klassiska eller »romantiska» skemata, med
starkt individuell nyanseringskonst
visserligen — just häri markerar han, ehuru
själfständigt, samma ståndpunkt som
Tschai-kowsky, Grieg och Svendsen — formen
blir en annan, nyskapad: han
sammantränger med ytterlig koncentration sitt
material, han öfverger småningom — detta
märkes framförallt i symfonin — den
arkitektoniska kongruensen, också symfonin blir
hos honom en fri, obunden
episk-drama-tisk form. Genom den målmedvetenhet
och den logik hvarmed han arbetar, blir
han en pioniär för en konstart, som
nu-tilldags tyckes bli den härskande, och
hvilken man kunde benämna musikalisk
prosadiktning.
Han komponerar under detta
utvecklingsskede ytterligare en mängd
instrumental- och vokalverk: den fantastiskt
stäm-ningsmättade Valse triste, hvilken verkligen
förtjusande, formfulländade kompositions
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
