Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Emile-Antoine Bourdelle. Fransk bildhuggare. Af Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
GEORG PAULI
jag i ett publiceradt konstbref yttrandet
att Bourdelle var Frankrikes för
närvarande mest framstående skulptör. Det
inträffade då, att jag fick förfrågningar
af hemmavarande konstvänner, — äfven
för dem, som mycket starkt intresserat
sig för modern fransk konst, var detta
namn så godt som en fullständig nyhet.
Så förvånande dessa sakförhållanden
än kunna te sig vid ett första
betraktande: att en öfver 50-årig mästare, som
länge stått i första ledet och som i
många år skött en af de mest besökta
bildhuggarskolorna, förblifvit relativt
okänd, och detta i en tid, då namnet på
äfven den minsta obetydlighet blir
in-präntadt i allmänhetens medvetande både
genom ord och bild, så ligger dock
förklaringen tämligen nära. —
Jämför man den nu för tillfället
verkande massan af franska skulptörer med
dem, som utgjorde massan under 1870—
1890-talet, så frapperas man genast af
den olikheten: medan sistnämnda epok
uppburits af en hel falang världsberömda
och på det hela taget tämligen likställda
konstnärer — Dubois, Falguière, Mercier,
Delaplanche, Chapu, Fremiet etc. —
så är förhållandet ett helt annat under
sista decennierna, då hela franska
skulpturen uppburits af ett enda namn:
Rodin, hvars strålglans med åren så
tilltagit, att hvarje annat kommit att
förblifva i viss halfskymning. Rodin, som
numer ingått i en ålder, där man inte
mer gör fordran på några storverk, har
icke desto mindre behållit sin oändligt
upphöjda plats, och ingen har ett
ögonblick tänkt att göra honom rangen
stridig. Det franska nationalmedvetandet
har af honom kreerat en halfgud. Tid
efter annan behöfver nämligen
Frankrike sådana. — På sin tid upphöjdes
Ferdinand de Lesseps, Suezkanalens
skapare, till »Le grand français», och
så kom turen till Victor Hugo, »den
odödlige», vid hvars död inga
hedersbetygelser befunnos stora nog och under
hvars sista lefnadsår hela landet ägnat
honom hart när gudomlig vördnad. —
Nu är Rodin en sådan »demi-dieu» och
får representera hela franska skulpturen
och kulturen. Huruvida eftervärlden
kommer att låta honom behålla denna
ensamrätt vill jag för min del sätta i
starkt tvifvelsmål. Vi som i dag
värdesätta våra föregångares insatser ha på
åtskilliga punkter korrigerat deras
samtids omdömen, både hvad rör måleri
och skulptur, och ingenting berättigar
till den illusionen, att vi skulle presterat
det slutgiltiga i bedömandet af de
enskilda konstnärernas rangplatser. För
min personliga del hyser jag den åsikten,
att Bourdelle kommer att för våra
efterkommande framstå som den främste bland
Frankrikes skulptörer i våra dagar, den
främste i ett mycket viktigt afseende: han
är pånyttfödaren af dekorativ plastik.
Man jämför inte genier; men sällan
låg frestelsen närmare. Bourdelle var
elev och medarbetare hos Rodin, innan
han bröt sig egen bana, skapade egen
stil. Denna stil förkunnas redan i tidiga
arbeten, så i »Le monument des
com-battants». Man hade sagt mig att
Ro-dins påverkan var påtaglig i detta
monument; jag fick ett alldeles motsatt
intryck, när jag första gången såg
detsamma i Montauban. Bourdelle trädde
mig nämligen tillmötes mera som
nydanare, mindre som fortsättare.
Inspiration, eld och fart äro desamma som hos
läraren, men utformningen varslar om
en ny tid. Naturalismens proportioner
ersättas af expressionismens; Bourdelle
tvekar ej att deformera för att nå
dekorativ uttrycksfullhet; han samlar
dessutom intresset på några få punkter för
att på dessa, hvilka förklara gestalternas
andemening, erhålla högsta mått af
intensitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
