Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Emile-Antoine Bourdelle. Fransk bildhuggare. Af Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILE-ANTOINE BOURDELLE
255
bortblåst. Bourdelle har skapat sin egen
bana och skapat den i trots af
motstånd och likgiltighet; den officiella
världen har aldrig tagit vidare notis om
honom, åtminstone icke på långt när så
som han förtjänat. Han är absolut fri
från pose, och hans entusiasm har räddat
honom från fransmannens svaghet,
gycklet. Han är ännu icke föreslagen som
kandidat till platsen efter Rodin som
»halfgud», och jag ville gärna önska, att
detta skulle dröja länge eller helst aldrig
inträffa. I regeln går det ju dessa
half-gudar som det brukar gå
Nobelpristagarna i litteratur — vederbörande upphöra
att skapa, om de icke redan
dessförinnan upphört–.
Ar Bourdelle målare, när han väljer
måleriets medel för att uttrycka sina
tankar, är han desto mer skulptör, när
han modellerar. — Han predikar respekt
för materialet, och han lefver som han
lär. Vi ha fått bevittna teknikens fulländ
ning i den grad att inga tekniska svå
righeter snart återstå att öfvervinna
Hvilket material som helst, det må äfven
vara det obändigaste, böjer sig numera
lydigt för de moderna hjälpmedlen, och
den hårdaste marmor kan numer tack
vare dynamon skäras så behändigt som
smör; själfva graniten handteras som ett
mjukt stoff. Det är den pittoreska
skulpturen som så har velat, och Rodins in
flytande har ej varit oblandadt godt
Man förväxlar mål och medel; man
uppställer lermodellen som mönster och
tvingar den hårda materien — marmor,
sten eller brons — att likna den böjliga
och våta leran; i stället för att endast
låta modellen tjäna till orientering,
liksom kartongen vid freskomålning. Nog,
öfvernog af denna måleriska,
förtonade, stomferade skulptur! En
återgång är nödvändig till former,
som ge betraktaren intryck af att
han befinner sig framför sten eller
i
hårdnad brons —
icke flytande. Det
var i all synnerhet
under
symbolismens ’ glansperiod
som skulpturen blef
snorig. Någon
förbättring har
visserligen förmärkts,
men steget måste
tagas fullt ut.
Skulptörens förnämsta
dygd — eller bland
de förnämsta — är
att hafva ben i
näsan. Hur många ha
ben i näsan???
Det har varit en
Mayolles och en
Bourdelles förtjänst
att åter införa
respekten för
materialet. Till och med
i Bourdelles
tidigare arbeten
märker man, hur
angelägen han är att
betona »attacherna»,
ledgångarna och
armaturen. Och i trots
af sitt temperament
och sin egenskap att
varamälare vid sidan
af skulpturen,
förledes han ej att
sammanblanda systerkonsterna utan
håller dem strängt isär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
