- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugutredje årgången. 1914 /
272

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tre dikter. Af Gustaf Ullman - Ett vykort - En runa - Vid älfven

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ETT VYKORT

»Hvar skulle jag ta’ glädjen från,
om du ej vore?

Du tröst i sorg, du sköld mot hån,
om bort du fore,

bort ur mitt lif, ut ur min värld, —
då blefve bråd och mörk min färd.

Men aldrig svika vi hvarann’,

hvad än vi glömma.

Den eld, vi tändt, vårt blod, som rann,

vi evigt gömma.

Allt, du mig gaf, du fått igen,

vi äro evigt kvitt, — min vän. —»

EN RUNA

Du var en af de få otröttligt glada, —
en af de få, —

som, frank och vårdslös, aldrig gjorde

skada,

som dränkte allt i omotståndlig svada,
som ingen, ingen kunde, nändes slå!

Jag än kan se dig skratta öfvergifvet, —
som barnet just, —
åt allt, åt ödet, i ditt hjärta skrifvet.
Så log du, till din snara död, mot lifvet,
mot allt, som var ditt varma väsens

lust.

Och minnas vill jag dina ord, de sista,
du ljusa själ: —

»ni få ej jämra högt omkring min kista!»

Men, ack, — hvem kunde utan tårar mista
en vän som du? — En af de få! —

Farväl! —

VID ÄLFVEN

I kvällningsstunden sutto vi på stranden;
djupt nedanför oss flöt en gyllne flod.
Och bländade af heta solgångsbranden
vi tyckte oss se dagen dö i blod.

Det var en afton af förstummad bidan,
med åsktung aning re’n i vårlig rymd, —
och vi förnummo älfvens brus som kvi-

dan

och dagern som — en världsbrand,

undanskymd.

Och nejden steg med kullar och med

ängar

som ålderdomligt graffält för vår syn.
Som trötta suckar ifrån andesträngar
ljöd källans veka sus vid skogens bryn.

Då, gripande hvarandras heta händer,
vi tröstade hvarandra, utan ord,
och följde drömmens älf till ljusa länder, —
till en af Herran aldrig bannad jord.

TRE DIKTER

aF gustaf ullman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free