Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kvinnoböcker om män. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNOBÖCKER OM MÄN
2 77
skrifbordet för att ägna sig åt sitt
förfat-’ tarskap. Klockan 8 började första
mottagningen, senare kom en andra, dessemellan
alla telefonbud och sjukbesök. När man
läser de enkla orden i hans anteckningar:
Jag stupade på min post: ej en enda
dags hvila på 8 år, då minnes man, ehuru
i annan mening än han själf brukar det,
ordstäfvet, han satte som motto på sin
första sagosamling: Then, som wil plåcka
rosor, måste lijda tornet.
Bondeson hade det känsliga språköra och
det känsliga hjärta, utan hvilka ingen blir en
god återförtäljare af folkets sagor och visor.
Därtill hade han bondeförståelsen i blodet.
Den innerligaste kärlek förband honom
lifvet igenom med hembygden, där han först
med sin godmodigt klarsynta och mildt
humoristiska blick tidigt iakttog folket lika
väl som naturen under sina ströftåg för
botanikens eller fiskets eller jaktens
ändamål. Hans samlararbete under studieåren
och senare under läkarepraktiken innebar
en oaflåtlig öfveransträngning, som i förtid
bröt krafterna. När man läser En dag i
Nzibbared fattar man hvilka summor af andlig
energi och af kroppsliga mödor hans
sam-larlidelse kostade. Han arbetade äfven för
Artur Hazelius, gjorde inköp åt honom i
bygderna och gaf flera landsmålssoareer
för Nordiska museet. Veckolånga vistelser
i usla, osunda bostäder, dålig och
oregelbunden kost och ett ständigt öfverarbete
var redan nog kraftsugande. Men under
lifvets högsommar deltog han äfven ifrigt
i sällskapslifvet, där han ej heller hvilade
utan satte in hela sin förmåga att roa de
andra. Det oerhörda arbetet med visboken
bröt till sint hans krafter. När August
Bondeson dog — 23 sept. 1906, dagen
efter Oscar Levertin — hade han sedan
några år lefvat i den själens skymning,
hvilken så ofta hemsöker dem, som följt
Bondesons lefnadsvishet att »lefva medan
man lefver och dö en dag dess förr-». Och
komme döden städse i ett slag, vore visheten
otadlig.
Den enskilda lycka, lifvet gaf
honom, var af mycket anspråkslös art.
För-fattarframgångarna torde han knappt ha
räknat dit. Ty han visste ju, att han
kunnat ge så mycket mera, om han ej varit
tudelad i sin verksamhet. Med vemod
hade han slutligen måst inse sitt ödesdigra
misstag: att hans af kärnfolk ärfda krafter
ej voro outtömliga. Det var vänskapen och
det var hans lilla stuga Tåa (vid Jonsered)
som voro aftontidens ogrumlade
glädjeämnen. På Tåa som i staden sörjde den
präktiga trotjänarinnan Anna för
hemtref-naden. Samma trotjänarinna berättar
sedan en del om »doktorn» i Blåa Kistan.
Så som hon omhuldade husbonden, så
omhuldade han sina många djur, sina
blommor och buskar, bland hvilka jag minns
att hallonhäcken var hans särskilda stolthet.
I ögonen lyste ännu samma ungdomsglädje,
som den forne samlaren af djur och växter
njutit i hembygdens natur. Men gestalten
var tidigt åldrad, och ansiktet talade om
att mycket lidande, många tungsinnets
stunder lågo bakom glädjen. Och därför
blef denna gripande. Förtegen och utan
åthäfvor hade sorgen burits. Humorn
var ej endast en naturgåfva: den var en
vacker seger. Nästan alla nödgas vi ju
resignera i fråga om vad lifvet en gång
lekte för oss. Men endast få ha så starka
hjärtan, att de, under denna tvungna
resignation, ge andra sitt solsken och ensamma
kämpa med skuggorna, så som Bondeson
gjorde.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
