Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kvinnoböcker om män. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
ELLEN KEY
såväl goda karaktärsdrag som godt
förstånd utrustad yngling. Det finnes i
honom stoff till en samhällspelare. Men en
af de smala, målade gjutjärnspelare, hvilka
i samhällsbyggnaden, lika väl som i andra
byggnader, verka retsamt. Med den
fullkomligaste konst har Bondeson här
kristalliserat typen af de människor, som göra
sin egen småförträfflighet till sitt lifs
innehåll. Tvärsäkerheten på grund af
pluggsegrar; den helt opersonliga och allt
begripande halfbildningen, som man kan få
höra från högskolornas katedrar ej blott
från folkskolans ; den fantasilösa
otadligheten men först och sist den orubbliga
själf-godheten, förenad med den all opposition
skyende ryggradsmjuka underdånigheten;
den torra salfvelsen och den
själfbehag-liga känslosamheten — allt detta har i
Chronschough fått en odödlig symbol. Man
uttalar nu i Sverige det enda ordet — och
man vet fullt besked, just som man vet
det när man säger en Tartuffe eller en
Don Quixote för att beteckna andra
egen-skapskomplexer, af hvilka konsten danat
några odödliga typer. Det är mer att ha
gifvit sitt lands litteratur en enda sådan
typ, än ha skrifvit tjugu böcker dem det
lefvande lifvet snart går förbi såsom sig
ovidkommande. Om också Bondesons
betydelse inskränkt sig till detta ena storverk,
så vore den ömma möda, utgifvarinnan
nedlagt på genomforskandet af Blå kista?!, värd
vår tacksamhet. Nu har hon dessutom
fört oss in i en människosjäl, som vi
genom henne lärt oss bättre förstå och hålla
af, och in i arbetsverkstaden hos vår främste
»folklorist», ett ord som snart borde få
vika för ett inhemskt, t. ex. folksägnare.
Slutligen har man genom Den
blåmålade kistan lärt känna Greta
Holmgren-Strömbom själf, medelbart genom hela
framställningens finkänslighet och värme,
omedelbart genom de älskvärda
stämningsbilderna om Blå kistans ankomst och om
dess stängning. Var lill-Greta på Åsen
lycklig, då hon stod vid Sagofarbrors sida,
seende och lyssnande med hela sin
tindrande varelse, så kan sagofarbror vara
lika lycklig åt den stora buske hvita,
doftrika, gammaltids rosor, hon nu
planterat på hans grafkulle.
II.
Nulle Finsens bok Fra Bjørnsons
sidste år är en kärleksgärning — mot
Björnson själf och alla, som älskade honom
och trodde sig aldrig mer få höra hans
stämma. I denna bok ha de fått
hälsningar från honom i och genom de ljusa
tankar, hvilka bryta fram under det sista mörka
och tunga lidandets år såsom röda strålar
bryta fram ur aftonmolnen, med bud om att
solen ännu är uppe, ehuru stadd i
nedgående.
»Mitt mål», säger fröken Finsen, »har
varit att låta människorna se det stora och
sköna sammanhanget mellan Björnsons lif
och hans död. Hvad han hela sitt lif
igenom kämpade för och lefde för — att
hjälpa öfverallt där hjälp behöfdes — detta
lefde i hans tankar till hans sista
andedrag. Hans stora människokärlek, hans
rika varma hjärta, de voro desamma in i
det sista för alla, som hade det svårt. . . .
Jag ville, att människorna skulle lära känna
människan Björnson och henne, som stod
vid hans sida hela lifvet igenom . . . Många
se sig ännu blinda på politikern och
stridskämpen, så att de icke se den store, allt
omfattande, milde och barmhärtige Björnson».
Om någonsin en människa omedvetet
visar sitt innersta jag, då är det när hon
dag från dag dör. Och det blir därför
en andakt att se, att den Björnson, denna
bok om hans sista år visar oss, är
Björnson sådan han alltid var när man älskade
honom som allra mest. Nu veta vi, att
den stora hängifvenhet, som tusenden och
åter tusenden bragte äfven hans person ej
endast hans verk, den hvilade icke på en
villa i fråga om hans innersta väsen,
såsom hans fiender inbillade sig när han ännu
stod i sin kraft och kunde orka med att
vara »en stor skådespelare», som man —
i ond som god mening — sagt. Döendet
visar honom sådan han var. Författarinnan
skönmålar icke. Vi höra — och få aldrig
höra mera — de tonfall, i hvilka han rasar af
otålighet; vi se honom ställa sin omgifning
till rätta, liksom ställa stora fordringar på
den. Och dock huru söker han ej trots
de sjunkande krafterna, som göra
behärskning så svår, att fortsätta sin lefnads kamp
för att stäfja sin egen natur af hänsyn för
andra; att fortsätta den kultur af sig själf
och allt omkring sig, som varit historien i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
