Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Kvinnoböcker om män. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNOBÖCKER OM MÄN
281
tals fladdrade upp. Man upplefver med henne
Björnsons blick, »den stilla högtid, som lade
sig öfver honom», när han i Paris fick veta
huru »från land till land, från folk till
folk» kärlekstankar lättat hans långa resa
från Aulestad till Paris. Han såg en
framtidssymbol i detta: en tid, då det goda och
sköna — de ord, som voro hans sista —
en gång skulle ha segrat och människorna
slutligen göra hela lifvet mildt och fagert för
hvarandra. Han, som så länge varit
stridsman för den vissheten att ej i ett hinsides,
nej här på jorden skulle segern vinnas,
har alltjämt känslan af att ej i det
förflutna, ej i kära minnen kan han lefva ens
nu vid lifvets slut: nej »framåt, det är
lifvets egen stora lösen.»
* *
*
Hvarje Björnsons vän har säkert läst
denna bok med tacksamma tårar.
Ett af den döendes skönaste ord är det
han lade på sin omgifnings hjärtan, som
han bad dem aldrig glömma utan föra med
sig lifvet igenom: Hvert Menneske har sin
Stjerne; — den de röver fra hinanden og
slukker. — — De skulde ikke det. — Lad
Menneskene beholde sine Stjerner ....
Så mycket af människors sysslande med
hvarandra — ej minst i biografiens eller
litteraturkritikens form — består just i
att släcka stjärnor för hvarandra. Så
mycket tacksammare känner man sig därför
mot den ömma och klarsynta kvinnosjäl,
som förvissat oss att den stjärna, som under
ett halfsekel lyste mångtusenden, behöll sin
rena glans in i döden.
III.
Den önskan, jag för snart tjugo år
sedan uttalade: att kulturellt och psykologiskt
intresserade kvinnor, hellre än att skrifva
medelgod skönlitteratur, borde syssla med
forskning i familjearkiven, utge bref och
dagböcker m. m., har blifvit rikligt
uppfylld. Under det nya århundradet har den
ena bref- och memoar-skatten efter den
andra blifvit lyft i dagen af pietetsfulla
händer. Och dessa ha allt oftare varit
kvinnors, hvilka — som den tyvärr midt i
sitt kärleksverk bortryckta Anna
Hamilton-Geete och den alltjämt verkande Lotten
Dahlgren — ägt den blick för det person-
ligheten, betecknande liksom det öra för
tidstonen, den intuition för
känslostämningarnas och idéströmningarnas valör,
hvarigenom bilden får den rätta tidsfärgen till
bakgrund.
Men vare sig det gäller minnen från
längesedan svunna tider eller från nyare
måste man akta sig för lättrogenhet. Ty
hvem vet icke, af egen och andras
dyrköpta erfarenhet, huru diametralt motsatt
en handling kan bedömas, ett ord
uppfattas, en blick, ett leende tydas redan då
det gäller en i lefvande lifvet stående
människa? Hvem vet ej hvilka djupa
missuppfattningar oförståendet frimodigt fastslår?
En stor del af umgänget med t. o. m. ens
vänner består i att klara missförstånd. En
person uttalar i dag en mening om en
människa, som han vid närmare kännedom
alldeles ändrar till ondt eller godt. Man
dömer en människa efter hennes ord —
och man ser henne, år efter att domen
blef nedskrifven, handla alldeles motsatt i
godt eller ondt! Dessa memoarer,
dagböcker och bref ha ju tillkommit under
alldeles samma svårigheter som våra egna
svårigheter äro att läsa rätt i
människosjälar, äfven våra närmastes; under alldeles
samma, i det oändliga skiftande intryck af
sympati eller antipati, af smickrad eller
sårad fåfänga, uppfyllda eller ouppfyllda
förväntningar. Hur få ana hvad som sker
i det man tycker sig se; hur få ha tillfälle
att följa de förvandlingar, händelserna
liksom själarna undergå; hur sällan lyckas
man se det väsentliga bakom de växlande
stämningarna eller skilja masken från
anletet! Hur ofta ha ej religiösa eller
politiska meningar blifvit en sådan mask
framför de verkliga dragen, dem den
liktänkande funnit mer sympatiska, den
oliktänkande mindre sympatiska än de i
verkligheten voro!
De, som senare läsa urkunder från en
viss tid, måste ha det finaste öra för tidston
och personlig ton hos den talande som hos de
omtalade; måste ha klart besked om hvilka
förutsättningar, den skrifvande ägt i sin
egen natur som i de yttre omständigheterna
att förstå — eller missförstå — de
handlingar, de ord, de uttryck, som
bedömas ! Stora mäns och kvinnors personligheter
bli ännu i lefvande lifvet och af vänner och
beundrare oafsiktligt förvanskade endast
genom att omdömena äro personligt färgade!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0313.html
