Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En teckning af Charles-Antoine Coypel och andra Don Quixote-illustrationer. Af Johnny Roosval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
JOHNNY ROOSVAL
DON QUIXOTE RÖFVAR MAMBRINUS’ HJÄLM.
D. Q. I, KAP. 21. KOPPARSTICK AF
WILLIAM HOGARTH.
1723—24 i foliogravyrer*.
Gravyrföljden öppnas med en apoteos, Don Quixote
till häst, öfver honom sväfvar Ryktets
genius, framför hägrar Dulcinea afToboso,
en tjock landtlolla, och väderkvarnen med
jättehänder på vingarna. Därpå följer
riddareslaget på värdshusgården, sedan en
bild till kapitlet om Mambrinus’ hjälm.
Detta är den enda af riddarens många
bataljer som kommer till synes, ocn icke ens
här är själfva striden framställd: man ser
långt bort den arme, flyende barberaren,
hvilkens rakbäcken Don Quixote antog
vara »Mambrinus’ hjälm». I förgrunden
ståtar Don Quixote till häst på
Rosinante i komisk belåtenhet öfver segern,
bredvid står den tjocke Sancho
skrattande i mjugg. Den komiska kontrasten
mellan den »sorgliga skepnadens» hög-
* Stuckna af L. Surrugue (af Surrugue
förlades hela sviten), C. N. Cochin, F. S.
Ra-venet, Lépicier, Hausard, Silvestre, Magd.
Hor-temels Cochin, D. Beauvais, Fr. Poilly, N.
Tar-dieu och F. Joullain (som hade »Mémorable
jugement de Sancho» på sin anpart).
tidliga stolthet och det sunda
bondförnuftets löje är hufvudsaken i skildringen.
— Utom ett fåtal dylika rent komiska
scener väljas med förkärlek idylliska
bilder; t. ex. den sköna Dorothea, klädd
som herde, badar sina ben i bäcken,
öfverraskad af kyrkoherden och Cardenio..
Berättelsen om Gamacho’s bröllop, som
ju i och för sig är bland de minst Don
Quixotiska partierna i romanen,
illustreras i 3 blad och har karaktären af en
verklig balett (en gravyr är just afbildad
i ett nyligen utkommet arbete öfver
»Musiken i konsten» af dr Gauffin).
Men framför allt har illustratorn och
hans publik roats af de kapitel, som
afhandla hertigparets glada skämt med
Riddaren af den sorgliga skepnaden och
hans fete väpnare och som gåfvo anledning
till ståtliga interiörer, parkvyer, sköna
damer i modedräkter. Coypel glömmer
nu nästan af att Don Quixote är en
komisk vandrande riddare. Han är så fin
och manerlig, ja kokett, som om han
alltid varit till hofs. De spökscener, som
hertigens hofmästare arrangerar för att
elda riddarens fantasi, äro lekande
uppfattade som någon verklig maskerad
under La régence’s uppsluppna tid.
Genom alla scener gifver Sanchos
pajas-uppsyn den önskade humoristiska
stäm-ningsklaven. Hans äfventyr i Barataria
— af hvilka vi redan sett ett exempel
i Nationalmusei teckning — intaga en
oproportionerligt stor plats.
Det hela slutar med en allegorisk
tablå: Vishetens gudinna nedsväfvande
på moln, befriar den åldrade brutne
riddaren från dårskapen.
Sviten omtecknades sedermera i
re-duceradt höjdformat (kvarto) och kom
pletterades med blad efter F. Boucher.
J. P. Le Bas, Tresmolier och Cochin fils,
som servera samma lustiga blandning:
den galne, men i all sin dårskap
ridderlige, löjligt martialiskt utstyrde hidalgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
